Lanzarote

Nu går julen mot sitt slut och det är snart dax att lägga ännu ett år till minnes och skål in ett nytt sprknades 2014. Detta nya år kommer för min och Niklas del att firas på varmare breddgrader. Imorgon tar vi nämligen resväskan och flyger till den spanska ön Lanzarote. Med lite tur fick vi en sista minuten resa och herregud vad det ska bli skönt att få rå om varandra och njuta av värme i en vecka...

             

Jul i Karlshamn

Igår packades väskor, julklappar och paret Helgesson-Hörnbäck in i bilen,  och vi begav oss ner till Karlshamn för julfirande. Efter en hel del billekar av olika slag och kreativitetsnivå kom vi tillslut fram till det numera vita huset på sternövägen. Skönt att vara hemma i Karlshamn och dessutom få sällskap ner av min fina sambo. Det blev en lugn kväll med god mat, trevligt sällskap och mys på hög nivå.

Idag, dan före dan före dan började jag dagen med en skönpromenad tillsammans med min underbara Linnéa. Det är alltid lika roligt att träffas, men tyvärr går det ju alldeles för lång tid mellan gångerna!

          Promenaden gav mersmak och väl hemma drog jag med mig både Niklas och Lina ut på en löprunda i skogen. Med en mer eller mindre optimistiskt syn gav vi oss iallafall ut på en runda, vissa längre än anda ;) men väl hemma kan vi nu med gott samvete äta oss riktigt mätta på julmat och annat gott!

Eftermiddagen har vi ägnat tillsammans med ett grönt träd. Vilken oerhört konstig tradition egentligen, att bära in och klä ett träd, mitt i vintern?. Jag har läst någonstans att det var en tysk som tyckte att de där med att ha ett träd inne vid jul, de är fina grejer, så så blev det. Även hemma på sternövägen några hundra år senare tycker vi att det är grejer, för en det blev ett träd i vardagsrummet även i år och mysigt är det. Julmusik och ett sammarbete utan dess like, och så var granen fin och klädd! ....nu är det jul!!!

     

                 

Julkul

Då var julen i full gång med julskinka, julbak och snögubbar. Tyvärr verkar det inte bättre än att det är varmare väder på ingång och att snön inte kommer att få ligga kvar så länge till. Det blir nog så att våra fina snögubbar snart tappar huvudet, rakt ner i en grön gräsmatta. 

Vi får hålla tummarna för att det kommer lite snö till, så att i alla fall julafton kan få vara vit!

Dagarna rullar på och jag jobbar för fullt. Ihelgen var det några riktigt mastiga jobbpass där sömnen fick  ta sig en omgång, men sova får jag göra när jag blir gammal ;). Det var jobb på Harrys fredag och lördag; eftermiddag, kväll och natt. Sen var det knappt att huvudet fick nudda kudde så var det upp igen söndag morgon för ett pass i team 4 och hemsjukvården. 

Trött var jag, snöstrom på det, trasiga vindrutetorkare och ändå var det så otroligt roligt att vara tillbaka i hemsjukvården! 

Nu har jag precis kommit hem från ytterligare ett pass på team 4 och det är underbart när man kan känna att det är roligt att gå till jobbet på morgonen. Jag har saknat det och det verkar inte bättre än att jag är behövd lite ett tag framöver, vilket jag tycker är fantastiskt! :D

Ikväll blir det julbord med Programbolaget, årets första julbord (som jag själv får äta och inte servera i alla fall;)). Så jag ser fram emot en rolig kväll med, gott sällskap och massa god mat...

               

     

     

Första snön

                    

Då var det dags, då har snön kommit till Jönköping med. När jag vaknade i morse var det som att staden hade bäddats in i ett vitt täcke. 6 december och jag kan väl ändå tycka att det är okej med lite vit snö, så länge den håller sig som snö och inte blask i alla fall...

     Däremot blir jag inte förvånad när jag hör att kolektivtrafiken än en gång "överraskats" av att det kommer snö och att det är mindre kaos i trafiken. Man kan ju undra när de ska lära sig att vi bor i Sverige och att vi faktiskt har snö delar av året?...men nej, big chock varje år! (I alla fall söder om Stockholm. Jag har från säkra källor hört att i Norrlad, där vet de hur man skottar ;) )

     När man sitter inne (understrycker inne) med en filt runt sig, lite ljus tända och tittar ut, är det ändå ganska fint, det är något visst med den första snön! 

Dock känns det fel att jag sitter här inne i soffan men en filt runt mig och kollar på bikinis.... Vintern har nu börjat på riktigt här i Sverige, men tiden tills asienavfärd börjar närma sig med stora lite läskiga steg. En och en halv månad tills vi åker till varmare breddgrader och det börjar att bli dags att kolla över sommarkläderna. Indien har i januari/februari en medeltemperatur på 25 grader, vilket troligtvis kommer att vara vårat kyligaste resemål och det låter inte helt fel i mina öron!

     Idag är det fredag, fredag vilket innebär helg för många men för mig är det nu min "jobbvecka" börjar. Min "långa" jobbvecka som består av två dagar, dock två intensiva dagar. Jag jobbar numera dubbla pass på både fredagar och lördagar. Mellan ca:16 och 23 är jag servitris, och mellan 23 och 04 är jag bartender. Jag gick mina två första pass som bartender, (eller ja, jag kan nog inte titulera mig som batrender än, så servitris i barnen) förra helgen. Så denna veckan har jag ägnat lite tid till pluggande på drinkar, spritsorter och allt som hör där till. Än så länge har mina kvällar i baren nämligen varit "learn by doing" vilket i och för sig fungerar bra för mig då jag lätt snappar upp saker genom att själv göra dem. Men det är skönt att ha lite mer kött på benen och ha lite mer koll runt omkring. Så i helgen hoppas jag kunna använda mina nya bokkunskaper tillsammans med mer "learn by doning";). 

         

....

Jag vill skriva något fint, något vackert, något värdigt, för det är vad som förtjänas.

Igår kväll fick jag äran att vara med och ta farväl. Farväl, men bara till kroppen, den synbara visionen av en rakt igenom varmhjärtad människa. Farväl, men inte för alltid, inte till själen och inte till minnet. För att det vi inte ser är ibland starkare än de som finns synligt för oss. Själen och minnet av någon man älskar kommer aldrig att lämna, utan alltid att vara med, alltid vara med i hjärtat, och i detta fallet i många varma hjärtan.

Döden är någonting som många inte vill prata om, något som många går runt som het gröt, någonting som många är rädda för. Kanske för att vi inte vet vad som händer när man dör, kanske för att man inte vet när, var eller hur som det kommer att ske. Jag tror att ovetskapen skrämmer många, vår skörhet som människor och även tanken på att man inte kommer att finnas mer. Eller tanken på att någon annan inte kommer att finnas mer.

     Jag tycker att texten i Robbie Williams låt, Come Undone är underbart klockren. Han sjunger; "I'm not scared of dying, I just don't want to" och jag tror ändå att många kan känna just så. Jag vet att jag själv känner just så. Jag är inte rädd för att dö, men jag är långt ifrån klar med mitt liv här på jorden så jag är inte redo att dö, jag vill inte dö, inte än. 

Trots att jag inte har varit inom vården alls länge har jag redan hunnit uppleva många öden, livsöden och även döda. Jag kommer för alltid komma ihåg mitt första dödsfall och känslorna som blev. Den gången var döden hemsk, orättvis och ett stort kaos. 

   Döden är inte alltid logisk eller rättvis, det är många gånger jag har tänkt; varför just hon eller varför just han. Livet är skört och det är vid de tillfällena som man själv kan känna sig väldigt tacksam för att man är frisk och för livet.

Efter mitt första, väldigt traumatiska dödsfall har jag dock insett att döden faktiskt kan vara väldigt fin och till och med vacker. En gammal människa som efter ett långt och lyckligt liv, tar sitt sista andetag lugnt och stilla, utan smärta, det kan vara oerhört vackert och värdigt. Det är svårt att beskriva med ord vad det är, självklart varierar känslorna beroende på hur och vem som dör. Men min erfarenhet är att om det är någon som är "klar" med jordlivet är det ofta vacker, värdigt, fint, självklart sorgligt men mest ett stort lugn och en lättnad. 

    Det är alltid jobbigt att se någon dö, oberoende på om det är väntat eller oväntat, vackert eller hemskt. Man blir berörd, jag blir det i alla fall, oberoende på hur många gånger man är med när någon dör berörs man. Många gånger får man bita sig själv i läppen för att försöka vara stark inför närstående och inte gråta (jag vet nämligen att när jag börjar gråta finns det ingen självklar avstängningsknapp) ,men det är klart att det känns. Jag tror att man aldrig kommer att "vänja" sig vid att se människor dö, utan jag tror istället att det är viktigt att inte göra det. Det är viktigt att känna, att få känna. När man slutar känna, om man slutar känna är det nog dags att byta jobb och ta sig en liten funderare på livet.

Döden är en av de få sakerna vi kan vara helt säkra på i livet. Vi föds och vi dör, när hur och var det vet vi inte och tur är väl kanske de. Det enda man kan hoppas på är att man kommer att få ett långt och lyckligt liv, där man själv bestämmer hur lyckliga man kommer att vara. Men döden är någonting vi inte kan styra och därför är det onödig tid att oroa sig över det. 

Lev livet, lev livet nu, du har fått ett, så ta vara på det och gör det som gör dig lycklig, förhoppningsvis när dagen D kommer känner du dig klar och redo. Klar och redo kan du då lugnt och stilla ta farväl och förhoppningsvis länge leva kvar i mångas hjärtan....

       

Solig löprunda

          

I förmiddags åkte löparskorna på och jag gav mig ut i spåret. Solen sken och termometern visade 13 plusgrader, så tanken på att vi snart är inne i december månad känns konstig, konstig men bra. Snön får enligt mig jättegärna vänta ett bra tag till innan den kommer....om den kommer. 

Det var riktigt behagligt ute och om benen mina hade varit i form hade det varit en näst intill perfekt runda. Dock var det så att simpasset igår innehöll många meter tuff benspark och det satt i. Det var till en början ordentligt stelt och trögt att ta sig fram men allt eftersom blev det mjukare och lättare, i slutet var det till och med skönt. (Yes, du läste rätt - jag tyckte det var skönt att springa ;))

Sen är det ju självklart så att de här 13 plusgraderna inte kommer gratis. Det är klart att det ska till lite konsekvenser för att det är behagligt ute.... 

Ja vad ska man säga, tjälen hade ju tack vare värmen släppt, och på många ställen såg min stig mer ut som ett gyttjebad för grisar än ett motionsspår. Men faktiskt, hellre gyttja än snö så jag hoppade glatt förbi den lite för mjuka marken och försökte att hålla mig mänskligt ren och inte grisigt gyttjig....

          

Inomhuspicknick

Igår kväll när jag kom hem från träningen och öppnade yttedörren överraskades jag med levande ljus, musik och en packad picknickkorg. Vad är det som säger att man inte kan picknick mitt i vintern? 

Nej, precis - ingenting! 

Min finaste sambo hade lagt ut filtar på golvet, gjort hemmagjorda lyxbaguetter, vindruvor och oboy...vad mer kan man önska sig undrar jag!

     Jag hade för någon vecka sedan nämnt att det hade varit mysigt med en inomhuspicknick, men det blev liksom inte av. När då Niklas har snappat upp detta och överraskar mig med en helt underbar picknick, då kan jag ju inte annat än att smälta. Så det var precis vad jag gjorde, smalt som choklad på en varm sommardag. Det var en så himla fin stund och faktiskt en av de mysigaste middagarna jag har varit på. 

Jag kan varmt rekomendra alla invanda bordsmänniskor att ta er mod till att flytta ner på golvet en kväll, bara för att man kan. 

     Jag fullkomligt älskar att bli överraskad och uppvaktad (vem gör inte det säg) och jag måste ändå säga att Niklas är bra på att göra just detta. Vad vore livet utan lite överraskningar, vardagen blir ju så mycket bättre! 

(Så honeypie, fortsätt med det, för du gör mig lika barnsligt lycklig varje gång) <3

            

Simning i både sinnet och minnet

Ta ett djupt andetag, slapna av, blunda....håll andan och öppna ögonen, du svävar. Tyngdlöst flyter du helt lugnt och tryggt medan tankarna dina bara svävar fritt. Slappna av, du svävar, runtomkring finns enbart vatten och det är underbart....

Jag har så länge jag kan minnas simmat, älskat att simma och bara simmat. Jag tror nästan att jag skulle blir rädd för mig själv om man räknar ihop alla timmar och alla metrar jag har lagt i vattnet, på att just bara simma. Det är just detta som så många inte förstår. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan:

- "Hur kan man tycka att det roligt att ligga och räkna kakelplattor....fram och tillbaka, fram och tillbaka?"

Ja, vad svarar man på de, för faktum är ju att det är mycket fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men simning för mig har blivit och är något så mycket mer, det handlar inte om fram och tillbaka och kakelplattsräkning, även fast jag då faktiskt vet hur många kakelplattor som finns i väggabadets bassängbotten (pinsamt men sant). Nej, för mig har simningen alltid varit min fristad, min trygghet och min stora passion. Jag har alltid oberoende på sinnesstämning hittat ro i att simma igenom det, gädje som sorg, lycka som ilska. 

Jag kom ihåg för många år sedan när jag trodde att jag hade dödat min fasters katt (brutalt exempel), fruktansvärd dag och jag var helt förkrossad, naturligtvis. 

Men vad gjorde jag åt min förkrossade själ?

Jo, pappa körde ut mig till simhallen. Jag plumsade i väggabadet, simmade och grät, grät och simmade tills jag inte orkade ta ett tag till, och det inte fanns någonting kvar, inga tårar bara tomhet. Det här låter ju helt absurt och kanske var det också helt absurt men det hjälpte, det var mitt sätt att bearbeta och tackla sorgen. Nu var det tack och lov så att katten inte dog och hon lever lycklig än idag men min poäng är att simningen är så mycket mer än bara fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Många lyckliga stunder har varit i vattnet i samband med simning. Många problem har löst, tankar vuxit fram, läxor har gjorts. Bästa stället att lägga upp ett tal är faktiskt när man simmar. Ett långt och lugnt pass i bassängen och vips kan du hålla i ett helt föredrag...jag lovar..

Simningen var min livsstil i många år, ingen hobby utan en livssil. Min familj var de jag simmade med, klorfamiljen, de var de enda man han umgås med. Dessa människorna, klorfamiljen, är än idag några av mina allra bästa vänner, och så kommer det troligtvis förbli.

Ibland saknar jag det, disciplinen, intensiteten...livsstieln. Att komma till simhallen tidigt på morgonen för att bara några timmar senare komma tillbaka igen, gå och lägga sig och göra om det dagen efter, och dagen efter de...

Idag är simningen en hobby, någonting jag gör för att jag tycker att det är roligt. Det handlar fortfanade inte om fram och tillbaka eller kakelplattsräkning. Nej, simningen är min fristad, det jag kan, det jag är bra på och framförallt det är det jag älskar. 

Jag tror och hoppas att jag aldrig kommer att sluta helt med simningen, det är helt enkelt en del av mig, en del av vem jag är. Att få ta ett djupt andetag, slapna av, blunda....hålla andan och öppna ögonen, det är underbart....jag svävar...

    

Silver

Idag var det hemmets silver som fick sig en riktig omgång, en riktig omgång av mig och min nu mera kaserade tandborste. Det blev att ta till lite husmorstrix och tips för att få det rent och lite julfint. 

Så här föjler en mindre parentes för rengöring av silver:

       (Mindre föremål eller föremål som får plats i en plasthink läggs i den. Koka sen upp vatten, tillräcklig för att täcka föremålen i hinken. I det kokande vattnet hälls 1/2 tsk salt och cirkus tre msk bakbulver. Tillsammans med silvret i hinken läggs en rämsa aluminiumfolie och sen hälls den kokande vattenblandningen över allt silver och aluminiumfoliet. Efter det är det bara att vänta, låt det stå i några timmar, skölj av, torka torrt...och tadaa..

Silvret som inte får plats i hinken är bara att borsta, gnugga och torka med vanlig tandkräm. Sen är det bara att skölja av och torka....tadaa...)

Så nu är vårt silver glänsande fint och då var det dags att ta tag i dagens träningspass. Ute är det numera vinterkallt så jag är väldigt glad att jag håller på med en inomhussport. Det ska med andra ord bli skönt att komma in i den varma simhallen, de 27gradiga klorvattnet och få glida fram några metrar, eller kilometrar...

     

Blommor...

          

I helgen har mamma och pappa varit på besök. De överraskade med en stor bukett vita liljor, min absoluta favorit när det kommer till blommor. Jag är verkligen ingen blommänniska, jag kan ärligt erkänna att jag är rätt dålig på både blommor, växter och allt som hör där till. Många gånger önskar jag att mina fingrar vore lite grönare och framförallt att jag hade haft lite mer intresse för att lära mig om hur man inte dödar dessa fina växande grönskor. Dock måste jag säga att det har skett framsteg i mitt gröna liv. Om det beror på Niklas eller om övning ger färdighet vet jag inte, men vi har i alla fall några tappra överlevare i vår lägenhet just nu. Summa summarum kanske jag inte är någon expert på området men jag älskar att bli överraskad med min favoritblomma. Snittblommor är bra, det känns så himla lyxigt att ha färska blommor hemma samtidigt som att det faktiskt är okej att de dör efter en vecka.... 

Mammas och pappas visit var inte så lång men det var ändå mysigt att få träffas. Tyvärr blir det inte så ofta  även om det inte är jätteavstånd mellan Jönköping och Karlshamn. Men kort men gott som man säger, och nu dröjer det inte längre än till jul tills familjen är samlad igen.

Söndag som denna har jag och Niklas smygstartat med julen. Julklappsinslagning, julkortsskrivande och julmusik tog det startskottet. I veckan tänker jag sätta igång och börja julpynta...(de har Niklas gett mig lov till, för på söndag är det första advent) :)

          

       

Lyxdag...

Idag har varit en riktigt mys- och lyxdag. Det började med en eftermiddagsbio, Hunger Games 2, Catching Fire. Niklas valde att utnyttja sin födelsedagskupong som var att se en bio med mig, så med väskan full med snacks tog vi oss in till stadens biograf.

Jag har sedan tidigare läst hela Hunger Games trilogin och hade därigenom förväntningar som var upp över molnen höga. Filmen höll ändå måttet, dock mycket just på grund av att jag redan läst böckerna och därigenom hängde med bättre i handlingen. Det var mycket som var ihoptryckt på kort tid och jag tror egentligen att man hade kunnat göra filmen i två delar. För tyvärr var det nu många detaljer som saknades och det kändes lite synd. Men i det stora hela var den ändå mycket sevärd och jag ser redan fram emot att den sista filmen i trilogin ska komma ut!

Efter filmen begav vi oss till restaurangen Kock och Bar för att avnjuta varsin plankstek. En fin stund med tända ljus, god mat, god dricka och ännu bättre sällskap. Det känns viktigt att med jämna mellanrum unna sig lyxiga stunder i vardagen. Jag hoppas att vi aldrig kommer att glömma bort att skämma bort varandra och ta oss den extra tiden och pengarna för att njuta lite extra i livet.

Nu har vi krupit ner hemma i soffan, mätta och glada. Jag måste säga att jag känner mig oerhört lycklig över att få vara just mig, att få vara just här och just nu med den finaste partnern jag kan tänka mig....<3

          

Harrys och Ullared

Då har ytterligare en vecka rullat igång med full fart. Jag ska börja med att försöka mig på en mindre uppdatering från den gångna veckan. 

Jag har nu hunnit både provjobba, anställas och jobba lite till. I fredagskväll tog jag mig in till Harrys där de svarta kläderna och röda hängslena åkte på. Jag tillbringade min provjobbsdag på ett överfullt Svetigehejande Harrys och Red, då Sverige Portugal gjorde upp på tvn. Men för att sammanfatta kvällen gick det bra. Jag var nere på Red salonger och serverade hamburgare och massvis med dricka i olika former, jag fick även känna på baren (som jag aldrig tidigare har serverat i). Men som sagt gick det bra och numera är man servitris på Harrys.

I lördags var jag i Harrys restaurang och serverade. Det är mycket och lära med nya system, menyer och nytt folk. Man blir mör i både kropp och knopp. 

I går hade vi bootcamp och middagsservering för Sveriges top chefer inom Harrys kedjan. Med 140 gäster, linnedukar, silverbestick och trerätters gällde det att hålla allt top notch. En lång kväll, men en lång kväll med bra stämning och bra servering. Harrys chefer borde helt klart vara nöjda! 

Idag har jag och Niklas spenderat dagen men armbågrna vässade i Ullared på Gks köpcenter. Julen hade även nått detta köpcenter och nu är vi redo för julen och julpyntande. Trots många timmar och trötta huvuden och ben tog vi oss hem. Det är sant som man säger; att med rätt person blir allt lättare och roligare...

Så nu med många föremål rikare, (med spel som huvudnumret) och många mynt fattigare är hemmet fyllt med gula plastpåsar och vi säger godnatt för idag....

Hipp hurra...

Då har vecka 46 rullat igång och jag börjar äntligen känna att jag är hemma för att stanna och inte att jag bara är hemma på besök.

I måndags var det en vanlig måndag, men ändå inte. 11/11 och en måndag för 22år sedan kom nämligen lilla jag till världen. Så i måndags blev jag firad med sång, presenter och frukost på sängen. Det blev en lugn och mysig födelsedag med strålande sol som omväxling i denna tråkiga höst...vinter. På kvällen när jag kom hem från simhallen och ett simpass tyngre än någonsin (vilket inte känns optimalt då jag ska tävla på lördag) hade finaste Niklas fixat trerätters middag. Inte vilken trerätters som helst heller. Herregud vad gott det var, han kan när han vill den där mannen! 

   Jag vill även passa på att tacka alla som på något sätt grattade och/eller uppvaktade mig på min dag, det värmer i hjärtat. <3

Igår hade vi Oscar på besök och en helkväll med brädspelet Risk. Det var krig i världen och efter många timmar av blodiga slag såg jag mig själv tyvär som förlorare och slagen av två manliga krigare.

Ikväll ser jag fram emot en skypedate med frugan, och uppdatering från norska landet.

Senare blir det även att hoppa i simbassängen med förhoppning om att det ska kännas något bättre än vad det gjorde i måndags....

               

  

Home sweet Home

Då var man äntligen hemma i Jönköping. Home sweet home!

Sista passet på jobbet blev ett kvällspass. Ett kvällspass med många lite sorgsna farväl och en lite underlig känsla att veta att man troligtvis aldrig kommer att komma tillbaka. Men vilken tid jag har haft och vilka erfarenheter jag har fått. För varje dag som går känner jag mig mer och mer dedicerad till mitt kommande yrke. Det finns inget bättre än känslan än att kunna hjälpa någon med litet som stort och som i gengäld få sån tacksamhet och glädje att det knappt finns ord. Det är sådana patienter som gör livet lite bättre och allt slit blir fullständigt värt de!

I fredags när jag kom hem hade huset (mest Anna och Amina) bakat frusen cheesecake, toppat med björnbär för att tacka av mig och min tid Larvik. Vilka galet fina vänner man har, så pass fina att de till och med offrade sig och reste med färjan till Strömstad med mig igår morse. Amina körde oss till färjan och Anna, Alex och Andreas åkte de två och en halv timme enkelresa till från Sandefjord till Strömstad med mig för att vinkade av mig på bussen hem. De kan man kalla fint och herregud vad det just där slog mig att jag kommer att sakna min familj. Min rosahuset familj!

Men inte nog med allt detta. På morgonen innan vi gav oss iväg passade Anna även på att sätta tårar i mina ögon då hon med presenter och 22 ljus i en bulle sa grattis i förskott till mig...snyft och snörvel och så var den mascaran nästan förstörd!

Nu är jag dock hemma och vilket välkomnande jag fick. Niklas hämtade mig på stationen och med fjärilar i magen fick jag äntligen krama om honom. Sen åkte vi hem till en nystädad lägenhet och en underbar kväll med tända ljus, god mat och underbart sällskap. 

Hur mycket jag än saknar min husetfamilj finns det inget ställe jag hellre skulle vilja vara just nu. Hemma i soffan i min älskades trygga varma famn. Det är så himla skönt att efter de här två månaderna vara hemma igen....home sweet home...

          

          

          

          

Hjemmesykepleie

           

Då var det redan torsdag och två arbetsdagar kvar här i Larvik. 

Igår kväll var de blåa byxorna på och jag var inte jätteförvånad att det var just jag som var sjuksköterska för kvällens lista. På kvällen är man två stycken som jobbar ute, en undersköterska och en sjuksköterska. Undersköterskan som "bäddar ner" folket och sjuksköterskan som fixar allt medicinskt. De lägger mycket ansvar på någon som delvis inte känner patienterna och som inte heller är helt klar sjuksköterska. Det är inte mycket som förvånar längre och skulle de säga - Sara, kan du hoppa in för läkaren idag? ....skulle jag bara rycka på axlarna och le ;) 

Dock måste jag ändå säga att få så mycket ansvar och tillit känns okej, bra till och med. Allt resulterar ju i mycket erfarenheter och lärdom till mig, och så länge jag känner att jag klarar det är det ju ändå en win win situation. (Y)

Idag gick jag upp tidigt så att jag kunde äta frukost med de andra töserna i huset, innan de sprang iväg till jobbet. Tyvärr har det blivit så galet denna veckan att vi bara springer om varandra hela tiden. Anna och Amina går hemifrån till jobbet vid halv åtta, jag sover till åtta. Sen börjar jag jobba vid tre och de slutar jobba vid fyra. Lagom till jag kommer hem vid halv elva på kvällen ska de sova (Anna brukar dock hålla sig vaken tills jag kommer hem så att vi i alla fall hinner prata om de viktigaste händelserna som dagen har erbjudit)...vad mycket kvalitetstid vi får mina sista dagar...

Idag tänkte jag börja packa ner det mesta av mina saker så att det bara är att umgås med husetfamiljen imorgon. Så nu ska det bli spännande att se om allt går ner i väskan....

Dessertmästarna

Igår kröp vi upp i soffan, myste och tittade på den svenska versionen av dessertmästarna. Medans de på tvn gjorde desserter till ett barnkalas, fylldes det rosa huset av doften från nybakat. Vi hade nämligen vår egen lilla dessertmästare Morris i köket. Det bakades choklad brownies och underbart goda sådana. Medans vi alla väntade tålmodigt på att de skulle bli klara åt Anna smet med hela ansiktet....

          

          

Familjemys

Igår samlades hela kollektivet minus Amina (som jobbade, men som istället representerades av pojkvännen) för en gemensam middag ute. Första gången vi har tagit oss tid att lyxa till det, allihop, tillsammans. Det blev stadens restaurang: Big Horn Stake House och kött åt hela det Rosa huset. En väldigt trevlig, rolig och fin stund. Det känns nästan lite sorgligt i hjärtat att jag snart ska lämna min fina och lite udda familj. 

     Det är söndag i kollektivet och precis en sån söndag man kan tänka sig att en söndag kan vara. Det går med andra ord i slowmotion idag, en minst sagt trött dag. Men inte för alla....medan hela huset, stora delar av dagen har legat och sovit har jag varit och jobbat. En dag i vita byxor inne har känts väldigt skönt då vädergudarna ute spökar med kraftig blåst och ösregn. 

Imorgon är det måndag...5 jobbdagar och 6 sömnar kvar!

Nordbyn

Då var det fredag igen och jag har ledig dag. En uppladdningsdag innan jag går in på slutspurten i min Norgevisit. Nu väntar det nämligen jobb; lördag, söndag, måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag. Sen på lördagsmorgon går färjan från de norska landet och jag åker jag hem, hem till Jönköping och hem till min älskade Niklas....som jag längtar!

Det ska bli så himla skönt att komma hem samtidigt som de känns lite tråkigt att lämna frugan kvar här. Inte för att jag är rädd att hon inte kommer överleva, hon klarar sig som fina fisken i Larvik. Men de kommer att bli tomt, det tror jag att vi båda två är eniga om. Dock vet vi alla att går tiden snabbt och de få veckorna som det blir kvar tills jag får hem min Anna kommer att svischa iväg. Sen hinner vi båda landa hemma i någon månad för att sedan packa väskan och åka på äventyr igen. Men de tar vi då....en dag i taget.

Igårkväll tog vi en liten runda till Nordbyn, Larviks köpcentret. I vissa affärer kunde man ana att julen är runt knuten och det är så himla mysigt. Nu när november månad har börjat känns det mer okej att få längta lite efter julen och efter att få julpynta. Jag längtar inte ett dugg efter snö och kyla, men jag ser så mycket fram emot att få julpynta, lyssna på julmusik och mysa med massa ljus. 

        

Konsertdröm

Gårdagen var som en dröm. Vi var tre överlyckligt upprymda svenska jäntor när vi igårkväll gick från Bölgen konserthus. Melissa var en musikalisk dröm och en ren njutning för öronen. 

Det är häftigt att musik kan beröra som den gör, och det är nog en av de största anledningarna till att jag älskar den så mycket. Jag tror på att musik kan förändra världen och att utan den hade vi inte varit något alls! 

Om ni får chansen kan jag varmt rekommenderar att gå och se och lyssna på Melissa Horn, för hon är bara underbar....

           

Melissa Horn

Lördagsmorgon, frukostmys och jag inväntar jobb. Min helg har precis tagit slut då jag varit ledig torsdag och fredag. Två lediga dagar som har innehållit, sovmorgon, promenader (de börjar bli höst i bökeskogen), Skype och serietittande. Väldigt lugnt och skönt med andra ord.

Nyhet; jag har äntligen tagit mig mod och sagt ifrån på jobbet att jag ska hem till Sverige den 9/11. Varför i hela fridens namn var jag nervös för detta? Jag fick responsen -" jag förstår, det är klart du ska hem till din käresta och om du har fått jobb med, grattis!" att de kommer att sakna mig och jag alltid är välkommen tillbaka. Vilken lättnad! Så nu kommer jag jobba fortsatt heltid fram till den 8/11, sen åker jag hem...hem ljuva hem.

Jag kan även skvallra om att vi har bokat biljetter till på tisdag. Vad händer på tisdag tänker ni då. Jo, då ska vi till Bölgen (Larviks konserthus) och lyssna på Melissa Horn. Som tre små flickor på jul var vi och köpte våra biljetter i torsdags, Jag, Anna och Amina. Så Nu längtar jag med stora förväntningar till tisdagskväll!

Ihelgen har vi finfrämmat som kommit ända från Sverige. Annas små systrar Josse och Matilda är på besök. Vi får väl se vad de tycker om vårt Rosa hus och staden Larvik...

       

      

                     

Höstmåndag

I don't like Mondays...tell me why, I don't like Mondays...I wanna shoo-oo-woo-woo-woo-oot the whole day down.

Idag är det måndag, måndag och start på en ny vecka. I rosa huset känns det att det är måndag. Stora delar av kollektivet tar in denna regniga dagen med en trött och lite mindre optimistisk syn av livet. 

Själv har jag haft en ganska lugn dag. Klädd i vita byxor har jag tillbringat dagen inne på avdelning Snorre. Det är definitivt en mindre stressad miljö inne, och det finns hela tiden personer runt omkring som man kan fråga om saker är oklara. Dock finns det en charm i att vara ute: att jobba själv, vara under press och enbart ha en telefon som koppling till hjälp. Får man lov att favorisera något måste jag nog säga att jag gillar att vara ute bättre än att vara inne. Men lite variation kan ju inte skada ;) 

Nu har hösten slagit till ordentligt, hösten men en släng av vinter. Igår roade sig vädergudarna åt att kasta snö på oss hela dagen. Tack och lov var hösten med i spelet och snön fick iallafall inte lägga sitt vita täcke på marken riktigt ännu. Idag regnar det, riktigt ruggigt regn och en dag som denna vill man inte vistas ute. Jag har istället ägnat delar av eftermiddagen till min pensionärshobby, virkning. Tillslut kan nog mina mormorsrutor faktiskt sättas ihop och bli en filt. En filt som jag sen när vintern slår till på riktigt kan jag krypa under och gömma mig. Förhoppningsvis blir den så pass stor så att både jag och Niklas kan krypa under och gömma oss...och så kan vintern kanske kännas lite lite lättare...

            

Nu tar vi helg

Fredag och ännu en jobbvecka är slut. Nu går tiden fort och det är enbart tre veckor kvar på norsk mark. Nästa vecka ska jag samla mod och säga till på jobbet att jag ska åka hem. Jag har en stark känsla av att de inte kommer att bli glädjerop till följd av beskedet. Bara jag nämde att jag kände mig förkyld idag var oroväckande.

- Vi är så glada att du är här, vi behöver dig Sara, är något jag får höra mer än ofta. Detta är ju jättekul att höra att man är behövd, men de bidrar även till att det blir jobbigare att tala om att de inte "har mig" så länge till. Jag hoppas på att det ska gå bra dock...

Som sagt har jag gått och blivit förkyld, så nu blir det att ta helgen och kurera sig. En lugn helg med mycket sömn. Just nu sitter både jag och Anna som två pensionärer, dricker kaffe, stickar respektive virkar och lyssnar på Melissa Horn. Börjar man bli gammal kanske, det är dock skönt att man har någon att bli gamla med. Speciellt om det sker redan nu ;) 

Ikväll börjar den lugna helgen med filmmys. Det blir att krypa upp i soffan med te och filtar....det är dags för fredagsmys...

            

Stressig dag...

Vilken dag, vilken dag...herregud vilken dag.
Alla måste vi få bli sjuka, även om man aldrig hoppas på de är det något som vi måste få bli. Nu är det dock så, att sjukdom bland personalen inom vården går inte ihop med dagliga rutiner. Inte på furuheim & sykehjem iallafall, det är en sak som är säker. 

Jag ska förklara varför.

I hemsjukvården/hemtjänsten har vi dagtid varje dag 5 olika listor. 5 kalendarium som beskriver vilka patienter som ska besökas och vad som ska göras vid de olika besöken. Detta kan vara allt ifrån att hjälpa till vid dusch, administrera mediciner, göra frukost till att sätta katetrar och lägga om sår. Dessa listor är planerade så att man precis ska hinna med sina besök med lite lite utrymme för akuta alarm. 5 listor som kräver 5 personer, minst en sjuksköterska men helst tre. Till din lista hör en telefon, sammanlagt brukas då 5 telefoner. 1 larmtelefon, 1 backup, 1 sjuksköterskelarmtelefon och 2 vanliga telefoner (som enbart får larm om ingen av de tre tidigare svarat). 

Nu kommer jag till poängen, tänk på de 5 listorna. 
För idag var vi 4 undersköterskor och en sjuk frånvarande sjuksköterska. Detta innebar att vi var tvungna att dela upp besök från en fullspäckad lista till fyra redan fulla listor. 
Minst sagt stressigt! 
Inte nog med detta, telefonerna. Kommer ni ihåg att jag sa att det fanns 3 huvudtelefoner: 1 larmtelefon, 1 backup och 1 sjuksköterskelarmtelefon. Av någon anledning ansågs jag vara bäst lämpad för att dagen i ära agera sjuksköterska....sjuksköterska på norska, i telefon. Om det var stressigt innan var de inget att jämföra med vad det blev med en konstant ringande telefon, en sjuksköterskelarmtelefon dessutom. Andas....

Och som att de inte var nog med detta, mitt i allt skulle bilarna in på verkstad för att få vinterdäck! Min lunch blev 15 minuter på verkstaden i väntan på att bilen skulle bli klar och en smärre bön att telefonen skulle hålla sig lugn.

På något vänster överlevde jag dagen, nu helt slut och med förhoppning om att morgondagen kommer att bli lugnare. Trots dagens prövningar måste jag säga att det är lite roligt att jobba under press, kanske inte riktigt såhär mycket, kanske inte på norska men jag känner verkligen varje dag att jag har hamnat rätt, jag har valt rätt yrke. 

Eftermiddagen avslutades med en två timmars skön skogspromenad med Alex och Morris. Nu är jag trött och väldigt glad att det är fredag imorgon.

              

Annas frisörsalong

Idag har jag bilat runt en hel jobbdag utan att köra fel en enda gång, kryss i taket. Äntligen börjar jag hitta någorlunda i Larvik stad och behöver inte längre ringa och fråga var jag är och vart jag ska. Det är skönt att inte känna sig som ett vandrande frågetecken som går vilse hela tiden.

Jag börjar till och med vänja mig vid att vilken gata du än kör på så är det högerregeln som gäller. Man använder ju högerregeln i Sverige med, men här i Norge använder man den inte bara, man missbrukar den. Vilket för mig var fullständigt livsfarlig mina första turer. Men som sagt nu kan dock norrmännen andas ut, jag stannar....jag lovar! 

Eftermiddagen har tillbringats på Annas frisörsalong. Det var på tiden att göra något åt min kolosalt långa utväxt. Det var inga av handdukarna som ville offra sig för eventuell färg och för att skydda mina axlar, så då blev det provisoriskt en Coop plastpåse. Man tager vad man haver det är ett bra recept! Och det fungerade, tips till alla som inte vill färga ner en handduk. Så nu är håret nyfärgat, brunt och med en lite lagom oundviklig missfärgad kant vid hårfästet. 

Nöjd och glad ska jag nu gå och umgås med resten av kollektivet. Kollektivet som numera bara har åtta invånare då Jessica i helgen begav sig till svensk mark för tid och evighet. Vi saknar henne alla, en glad jente mindre....men en fin vän rikare!

Dröm i Strömstad

Då var man tillbaka i verkligheten igen. Min rosahusetfamilj var så himla gulliga och plockade upp mig vid färgan i Sandefjord. En egen liten välkomstkommitté, och så var man tillbaka på norsk mark igen.

Helgen i Strömstad har varit som en dröm...alldeles alldeles underbar. Aldrig har det varit så tillfredsställande att inte göra något speciellt, att bara vara. Äta gott, prata, om allt mellan himmel och jord och bara vara. Det är en fin känsla att ha någon som man bara kan vara med, bara vara och njuta av varandras sällskap. Jag saknade honom sekunden jag vände mig om och visste att det var sista gången på alldeles för länge som jag kysste de läpparna. Thank god for skype säger jag bara, modern teknologi får en stjärna i kanten från mig! Jag lyfter hatten för alla som klarar sig med penna, brevpapper och veckor mellan svaren. 

Jag har nu iallafall ett hemdatum, ett tal att räkna ner till. 9 november kommer jag lämna Larvik för att komma hem till Jönköping. Förhoppningsvis och troligtvis har jag då ett jobb som väntar på mig...nya utmaningar=spännande!

Fram tills dess ska jag göra mitt absolut bästa för Larviks äldre befolkning. Imorgon börjar ännu en ny jobbvecka, nya zoner att köra vilse i och nya patienter att hjälpa och charma.

Det är tur att min familj här är så underbara och tar hand om mig när jag behöver. Det känns lite mindre jobbigt när min andra hälft är långt där borta....men som man säger; den som väntar på något gott....

              

             

Sverige vs Norge

Torsdagskväll och en dag kvar till helg. Nu har jag jobbt sen den 27 september och tänkte att det var dags att ta upp lite skillnader i vården mellan länderna våra. För skillnader finns det, även om jag inte har jätte vana av verken svensk eller norsk vård. Men jag tänker iallafall börja med topp tre just nu:

1. Hantering av narkotikapreparat.

I Sverige har vi stenkoll. Man räknar, oräknar och räknar, otaliga gånger medans i Norge skulle man lätt kunna fylla på ett läkemedelsföråd i hemmet utan att någon skulle märka ett knyst. 

Samma sak gällande smärtlindrande plåster. I Sverige använder vi handskar och slänger plåstren i särskilda boxar medans norrmännen är lite mer laid-back och tvättar sig knappt efter att ha tagit i ett högdosigt narkotika plåster och än mindre slänger det på ett speciellt ställe.

2. Sprit.

I Sverige gillar vi sprit och brukar det betydligt mycket mer än vad man gör i Norge. Svenska sjukvården skulle ha gått under utan sprit. Både handsprit och ytsprit. I Norge ansers det vara för dyrt och inte alls lika nödvändigt som man gör i Sverige. Vatten och såpa tycker norrmännen fungerar minst lika bra....jag springer iallafall runt med en flaska sprit i fickan, känns bäst så!

Det finns kanske en anledning till att absolutvodka är från Sverige ;)

3. Lunch.

Alla norrmän äter mackor till lunch, inga undantag. Ingen varm mat till lunch, inte till någon. Jag blir något snetittad på när jag sitter med min varma matlåda och äter annat än bröskivor eller knäckebröd. Min stora fråga är vad de får energin ifrån? Jag hade varit utsvulten om jag skulle ätit ett knäckebröd till lunch och inget mer! ...en gåta..

Ja, lite skillnader är det och än så länge leder nog Sverige matchen över Norge. Men norrmännen är inte så dåliga som det kanske låter. De har sina knep och jag gillar verkligen sättet som dom tar hand om sina gamla på, det känns fint och värdigt. Så ja ett extra poäng till Norge för det! 

Imorgon är sista jobbdagen sen tar jag helg. En helg som kommer att spenderas på svensk mark med en mycket speciell man. En sömn kvar sedan får jag träffa min saknade sambo!

En sömn och en jobbdag kvar sen kommer Niklas och vi skall mötas upp i Strömstad för en riktig myshelg. 

Som jag längtar! 

Blåbyxa

          

Vita byxor är lika med inne på avdelning, blåa byxor betyder ute i hemtjänst. I torsdags var det första dagen i blått. Jag går fortfarande introduktion och åkte tack och lov bilen med en av mina fina kollegor. Jag trivs att jobba ute i "fält" så lär jag mig bara att hitta kommer det att bli toppen! 

Dagen gick fort som ett ånglok och så var det helg. Ledig fredag, lördag, söndag....trodde jag i alla fall....

På torsdagskvällen blev jag uppringd av ett av bemanningsföretagen med frågan om jag kunde jobba 06:30 dagen därpå, på fredag...alltså igår. Det var ju inget snack om saken utan bara att säga -ja, självklart vill jag jobba!

DHL, var min arbetsplats för dagen. Det gick i princip ut på att: ta ett paket från ett rullande band, läsa av numret på paketet, scanna paketet, hitta rätt pall, scanna pallen och paketet och slutligen lägga paketet på pallen. Herregud vilket utvecklande jobb, när sarkasmen säger hej. Nej, det var kanske inte träning för hjärnan men definitivt för kroppen. Många av paketet var ganska tunga och jag försökte föreställa mig att arbetsplatsen var ett gym och att jag faktiskt fick betalt för att träna. Sant som sagt, nu sitter jag här dagen efter och har fruktansvärd träningsvärk i vartenda muskel på överkroppen. 

Då och då kan jag tänka mig att hoppa in på lagerjobb för att träna lite muskler, men jag är glad och tacksam att min huvudsakliga arbetsplats är vården! 

Nu är det helg och Rosa huset är ganska tomt. Av alla nio människor som vanligtvis brukar surra runt i huset är vi i helgen bara fyra kvar. Jag, Alex, Morris och Andreas var de enda som inte flydde hem till Sverige i helgen. Istället är vi kvar i Larvik, sommarstaden som nu verkar få sig en käftsmäll med ruggig höst. Regnet slår mot rutorna och vinden viner i träden, en dag som denna lockar det inte att gå ut. Det blir nog att krypa upp i soffan med lite te och en god bok idag, denna första lördagen i oktober!

Kollektivet på språng

Eftermiddagen avslutades med en löprunda på 8 km med de här tokiga människorna. Kollektivet på språng, delar av oss var det i alla fall, och som vi sprang. Det var den mest kuperade löprundan på länge, men vi tog oss alla springandes och levande in i mål. 

Heja heja oss! 

Imorgon är det jobbdag, så nu blir det sömn...hoppas jag drömmer om något fint ^^

Skattekontoret

Idag var det roadtrip till Tönsberg i en väldigt gul bil. Med Anna som kartläsare och bensin i tanken rullade vi mot skattekontoret fyra mil bort. 

Jag hade blivit varnad av flera i kollektivet att det enbart var pass tillsammans med arbetsbevis som mottogs för att få ett skattekort. Mitt pass ligger i tryggt förvar i Sverige och därför ringde jag dit och frågade om körkort plus arbetsbevis skulle räcka. Svaret var då Ja. Men för att vara på den säkra sidan var Niklas därhemma snäll och scannade in en kopia av mitt pass att ta med utifall att. 

Så vad tror du hon säger när jag sitter där med mitt arbetstillstånd plus körkort? 

Självklart, - Du måste ha ditt svenska pass!

Då tog jag fram kopian och sa vänligt, men bestämt att jag hade pratat med en av hennes kollegor som visst hade sagt att det skulle räcka med körkort, men att hon kunde få en kopia av mitt pass. Men nehe, det var hon inte nöjd med. Hon behövde mitt pass i handen för att bekräfta att jag var jag och att jag var svensk medborgare. Eller det andra alternativet var att hon kunde beställa ett papper som skulle fungerade tillsammans med mitt körkort. 

Beställa ett papper, det har jag inte tid med sa jag. 

- jag har kört från Larvik och hit och tänker då inte åka tillbaka för att om några dagar komma hit igen. 

Hon tittade lite snett på mig, för jag lät nog lite mer bestämd på min sak än vad hon hade väntat sig av en svensk jente. 

- vänta lite ska jag kolla en sak, fick jag som svar.

Efter ett tag var hon tillbaka med en blankett och ett telefonnummer. 

- fyll i här så ska jag ringa det svenska Skatteverket och få uppgifterna faxade. 

Vinst, haha...tänkte jag och fyllde i mina papper. 

Då var det fixat och om några veckor, hon sa två men enligt erfarenheter av övriga i kollektivet kan det vara allt mellan två och fem veckor. Men, ja, om några veckor får jag på posten mitt skattekort och mitt norska D-nummer! 

Efter mötet på skattekontoret gick jag och Anna en sväng i staden Tönsberg. Väldigt tråkig stad konstaterade vi ganska fort och åkte istället hem till det Rosa huset.

Brage & Snorre

Idag var det min andra dag på äldreboendet och avdelning Brage. Andra dagen var sannerligen mindre skrämmande än första. Svenska och norska är ganska lika som språk men det är fortfarande så att man måste koncentrera sig för att hänga med i de snabba konversationerna, men jag lär mig. Kempe flink jente, får jag höra titt som tätt och det värmer, värmer in i märgen.

Igår var jag och pratade med enhetschefen på en annan avdelning på äldreboendet i hopp om att kunna få lite mer jobbtider. Hon var under mitt besök en aningens stressad så hon lovade att se över mina papper och tider tills idag. Så idag skulle jag spörre om May på Snorre, alltså fråga efter May på avdelning Snorre. Så det var vad jag gjorde. Hon satte ganska direkt upp mig på heltid i två veckor framöver och sa att det troligtvis väntade fler fulla veckor om jag vill det. Hon menade på att om avdelning Brage ville ha mig så fick de vara ute i bättre tid :p 

Så från och med Måndag kommer jag gå på Snorre, i hemtjänst/hemsjukvård. Det betyder att jag ska åka hem till de norske tanterna och gubbarna. Herregud, på något sätt ska jag, jag med världens "bästa" lokalsinne, lokalisera och hitta i Larvik. Det kommer att bli dyrt om jag ska ringa hem till Niklas och be honom googla adressen och vägleda mig rätt. Det som fungerade så bra hemma i hemsjukvården i somras, men nu är du tyvärr i fel land pojken min! Det får helt enkelt ta och lösa sig på något vis, och det gör det säkert med. Saker och ting har ju en tendens att göra det i slutändan ändå.

Imorgon ska vi på en tur till Tönsberg. Jag ska besöka skattekontoret och förhoppningsvis inom de närmsta veckorna få ett D-nummer, dvs ett tillfälligt norskt personnummer. D-nummer som jag behöver för att öppna ett konto, skatta och få betalt. Norrmännen är omständliga, men om några veckor kanske jag då kan få betalt för mitt jobb!