Jag har så länge jag kan minnas simmat, älskat att simma och bara simmat. Jag tror nästan att jag skulle blir rädd för mig själv om man räknar ihop alla timmar och alla metrar jag har lagt i vattnet, på att just bara simma. Det är just detta som så många inte förstår. Jag vet inte hur många gånger jag har fått frågan:
- "Hur kan man tycka att det roligt att ligga och räkna kakelplattor....fram och tillbaka, fram och tillbaka?"
Ja, vad svarar man på de, för faktum är ju att det är mycket fram och tillbaka, fram och tillbaka. Men simning för mig har blivit och är något så mycket mer, det handlar inte om fram och tillbaka och kakelplattsräkning, även fast jag då faktiskt vet hur många kakelplattor som finns i väggabadets bassängbotten (pinsamt men sant). Nej, för mig har simningen alltid varit min fristad, min trygghet och min stora passion. Jag har alltid oberoende på sinnesstämning hittat ro i att simma igenom det, gädje som sorg, lycka som ilska.
Jag kom ihåg för många år sedan när jag trodde att jag hade dödat min fasters katt (brutalt exempel), fruktansvärd dag och jag var helt förkrossad, naturligtvis.
Men vad gjorde jag åt min förkrossade själ?
Jo, pappa körde ut mig till simhallen. Jag plumsade i väggabadet, simmade och grät, grät och simmade tills jag inte orkade ta ett tag till, och det inte fanns någonting kvar, inga tårar bara tomhet. Det här låter ju helt absurt och kanske var det också helt absurt men det hjälpte, det var mitt sätt att bearbeta och tackla sorgen. Nu var det tack och lov så att katten inte dog och hon lever lycklig än idag men min poäng är att simningen är så mycket mer än bara fram och tillbaka, fram och tillbaka.
Många lyckliga stunder har varit i vattnet i samband med simning. Många problem har löst, tankar vuxit fram, läxor har gjorts. Bästa stället att lägga upp ett tal är faktiskt när man simmar. Ett långt och lugnt pass i bassängen och vips kan du hålla i ett helt föredrag...jag lovar..
Simningen var min livsstil i många år, ingen hobby utan en livssil. Min familj var de jag simmade med, klorfamiljen, de var de enda man han umgås med. Dessa människorna, klorfamiljen, är än idag några av mina allra bästa vänner, och så kommer det troligtvis förbli.
Ibland saknar jag det, disciplinen, intensiteten...livsstieln. Att komma till simhallen tidigt på morgonen för att bara några timmar senare komma tillbaka igen, gå och lägga sig och göra om det dagen efter, och dagen efter de...
Idag är simningen en hobby, någonting jag gör för att jag tycker att det är roligt. Det handlar fortfanade inte om fram och tillbaka eller kakelplattsräkning. Nej, simningen är min fristad, det jag kan, det jag är bra på och framförallt det är det jag älskar.
Jag tror och hoppas att jag aldrig kommer att sluta helt med simningen, det är helt enkelt en del av mig, en del av vem jag är. Att få ta ett djupt andetag, slapna av, blunda....hålla andan och öppna ögonen, det är underbart....jag svävar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar