Igår kväll fick jag äran att vara med och ta farväl. Farväl, men bara till kroppen, den synbara visionen av en rakt igenom varmhjärtad människa. Farväl, men inte för alltid, inte till själen och inte till minnet. För att det vi inte ser är ibland starkare än de som finns synligt för oss. Själen och minnet av någon man älskar kommer aldrig att lämna, utan alltid att vara med, alltid vara med i hjärtat, och i detta fallet i många varma hjärtan.
Döden är någonting som många inte vill prata om, något som många går runt som het gröt, någonting som många är rädda för. Kanske för att vi inte vet vad som händer när man dör, kanske för att man inte vet när, var eller hur som det kommer att ske. Jag tror att ovetskapen skrämmer många, vår skörhet som människor och även tanken på att man inte kommer att finnas mer. Eller tanken på att någon annan inte kommer att finnas mer.
Jag tycker att texten i Robbie Williams låt, Come Undone är underbart klockren. Han sjunger; "I'm not scared of dying, I just don't want to" och jag tror ändå att många kan känna just så. Jag vet att jag själv känner just så. Jag är inte rädd för att dö, men jag är långt ifrån klar med mitt liv här på jorden så jag är inte redo att dö, jag vill inte dö, inte än.
Trots att jag inte har varit inom vården alls länge har jag redan hunnit uppleva många öden, livsöden och även döda. Jag kommer för alltid komma ihåg mitt första dödsfall och känslorna som blev. Den gången var döden hemsk, orättvis och ett stort kaos.
Döden är inte alltid logisk eller rättvis, det är många gånger jag har tänkt; varför just hon eller varför just han. Livet är skört och det är vid de tillfällena som man själv kan känna sig väldigt tacksam för att man är frisk och för livet.
Efter mitt första, väldigt traumatiska dödsfall har jag dock insett att döden faktiskt kan vara väldigt fin och till och med vacker. En gammal människa som efter ett långt och lyckligt liv, tar sitt sista andetag lugnt och stilla, utan smärta, det kan vara oerhört vackert och värdigt. Det är svårt att beskriva med ord vad det är, självklart varierar känslorna beroende på hur och vem som dör. Men min erfarenhet är att om det är någon som är "klar" med jordlivet är det ofta vacker, värdigt, fint, självklart sorgligt men mest ett stort lugn och en lättnad.
Det är alltid jobbigt att se någon dö, oberoende på om det är väntat eller oväntat, vackert eller hemskt. Man blir berörd, jag blir det i alla fall, oberoende på hur många gånger man är med när någon dör berörs man. Många gånger får man bita sig själv i läppen för att försöka vara stark inför närstående och inte gråta (jag vet nämligen att när jag börjar gråta finns det ingen självklar avstängningsknapp) ,men det är klart att det känns. Jag tror att man aldrig kommer att "vänja" sig vid att se människor dö, utan jag tror istället att det är viktigt att inte göra det. Det är viktigt att känna, att få känna. När man slutar känna, om man slutar känna är det nog dags att byta jobb och ta sig en liten funderare på livet.
Döden är en av de få sakerna vi kan vara helt säkra på i livet. Vi föds och vi dör, när hur och var det vet vi inte och tur är väl kanske de. Det enda man kan hoppas på är att man kommer att få ett långt och lyckligt liv, där man själv bestämmer hur lyckliga man kommer att vara. Men döden är någonting vi inte kan styra och därför är det onödig tid att oroa sig över det.
Lev livet, lev livet nu, du har fått ett, så ta vara på det och gör det som gör dig lycklig, förhoppningsvis när dagen D kommer känner du dig klar och redo. Klar och redo kan du då lugnt och stilla ta farväl och förhoppningsvis länge leva kvar i mångas hjärtan....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar