Sista passet på jobbet blev ett kvällspass. Ett kvällspass med många lite sorgsna farväl och en lite underlig känsla att veta att man troligtvis aldrig kommer att komma tillbaka. Men vilken tid jag har haft och vilka erfarenheter jag har fått. För varje dag som går känner jag mig mer och mer dedicerad till mitt kommande yrke. Det finns inget bättre än känslan än att kunna hjälpa någon med litet som stort och som i gengäld få sån tacksamhet och glädje att det knappt finns ord. Det är sådana patienter som gör livet lite bättre och allt slit blir fullständigt värt de!
I fredags när jag kom hem hade huset (mest Anna och Amina) bakat frusen cheesecake, toppat med björnbär för att tacka av mig och min tid Larvik. Vilka galet fina vänner man har, så pass fina att de till och med offrade sig och reste med färjan till Strömstad med mig igår morse. Amina körde oss till färjan och Anna, Alex och Andreas åkte de två och en halv timme enkelresa till från Sandefjord till Strömstad med mig för att vinkade av mig på bussen hem. De kan man kalla fint och herregud vad det just där slog mig att jag kommer att sakna min familj. Min rosahuset familj!
Men inte nog med allt detta. På morgonen innan vi gav oss iväg passade Anna även på att sätta tårar i mina ögon då hon med presenter och 22 ljus i en bulle sa grattis i förskott till mig...snyft och snörvel och så var den mascaran nästan förstörd!
Nu är jag dock hemma och vilket välkomnande jag fick. Niklas hämtade mig på stationen och med fjärilar i magen fick jag äntligen krama om honom. Sen åkte vi hem till en nystädad lägenhet och en underbar kväll med tända ljus, god mat och underbart sällskap.
Hur mycket jag än saknar min husetfamilj finns det inget ställe jag hellre skulle vilja vara just nu. Hemma i soffan i min älskades trygga varma famn. Det är så himla skönt att efter de här två månaderna vara hemma igen....home sweet home...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar