Tricycle

Vilken resa, jag säger bara de; vilken resa!

Nu är vi dock äntligen framme och välbehållna på suggarbeach. Resan hit var minst sagt lång och kunde gått smidigare.

 Hela resan började i morse med båt över från ön Bohol till ön Negros. Det gick en hel del sjö och trots min åksjuketablett (som för övrigt är indisk och därav starkare än tabletterna som finns hemma) var jag konstant illamående hela vägen. Efter denna två timmars gröna båttur hade vi tre bussar att se fram emot. Första på två timmar gick bra, inget att säga om den. Andra bussen var en liten skrutt buss som nog egentligen hade sett sina bästa dagar. Denna lilla buss åkte vi genom Negros landsbygd, och vid varje kokosrräd hämtade vi upp fler resenärer tills bussen var helt full och då plockade vi upp några till. Vi var mitt ute i ingenstans och förbi oss skymtade risfält, kor, bönder och små kojhus. Som ni kanske kan tänka er, var detta inte en buss som direkt håller tiden. Vilket i sin tur ledde till att vi missade vår sista buss till Sipalay. Vilket också var den sista bussen som gick för dagen. 

I vad som nu hade blivit kväll och mörkt letade vi upp ett par killar som lovade att köra oss sista biten till Sipalay. En timme tog det, i en tricycle för en, inte två, ingen egentlig plats för väskorna och dåligt väglag. Men fram kom vi tillslut, och efter lite om och men mötte hotellpersonalen upp på stranden. Så från sipalay strand åkte vi en liten pyttebåt över till suggar beach och vårt nya hem. 

     Just nu är det väldigt mörkt och därför får någon större bedömning av stranden vänta tills imorgon. Men stället vi har hamnat på verkar vara väldigt hemtrevligt, personalen välkomnade oss med öppna armar. Vår bungalow är liten, mysig och ligger precis vid havet. Så är jag nu ligger inne i den och skriver hör jag vågorna klucka i bakgrunden. 

Imorgon ska jag tala om för er precis hur det ser ut med...