Nu är vi som sagt i staden Danang, en stad som just för tillfället är ganska sovande. Nu när vi har kommit en bit upp i Vietnam är det inte längre lika varmt. Semestersäsongen här i Danang drar inte igång förrän om si sådär två månader, vilket resulterar i att där vi bor (vid stranden) är vi ganska ensamma. Inget som gör oss något dock, vi kommer att få sol längre fram på resan och vi får definitivt full uppmärksamhet på restaurangerna.
Idag har vi varit på utflykt. En timme söder ut ligger den lilla skräddarstaden Hoi An. Anna och jag bestämde oss för att ta oss dit med hjälp av lokalbussen. Vi fick instruktioner av hotellet ungefär var busshållsplatsen skulle ligga. Precis då vi kom ut på rätt väg och började fundera på hur en vietnamesisk busshållsplats skulle tänkas se ut var det som om våra tankar hade hittat chauffören. Det var med andra ord inte vi som hittade bussen, det var bussen som hittade oss. När vi kom gående på gatan körde bussen upp vid vår sida och "busschaufförens hjälpande hand" (en man som tog betalt och hjälpte folk av och på i farten) frågade om vi möjligtvis inte skulle till Hoi An. Det skulle vi ju, så överlyckliga hoppade vi på i farten och så var vi påväg. Vi fick första parkett i bussen, när jag säger första parkett då menar jag verkligen första parkett. Det fanns inte en fysisk möjlighet att sitta längre fram i bussen då vi blev placerade på framrutans "fönsterbläck". Bussen var full med gamla vietnamesiska damer som höll låda och överväldigade oss med komplimanger och jag måste säga att det var en riktigt angenäm busstur.
Framme i Hoi An letade vi upp en skräddare, eller ja, hon letade kanske mer upp oss. Jag ville nämligen gärna sy upp en klänning, speciellt då jag och Niklas är bjudna på bröllop i sommar. Jag fick beskriva hur jag ville att den skulle se ut, välja tyger och så tog de alla mina mått, verkligen alla mina mått. Med det gjort var jag sen välkommen tillbaka senare samma eftermiddag med hopp om att den skulle bli som jag önskade. Under tiden vi väntade på att min klänning skulle bli klar strosade vi runt på gatorna i Hoi An. En jättemysig liten stad med små pittoreska gator och butiker överallt.
Kommer ni ihåg Hanna och Erik, de vi lärde känna i Indien och som vi även mötte i Nha Trang. Vi sprang nämligen in i dem idag igen. Supertrevligt, och denna gången blev det en lång fika med mängder av iskaffe. Är det något kaffe man ska dricka när man är i Vietnam är det deras iskaffe med mjölk. Det har blivit något av en favorit, och som Anna brukar säga: "det är som en hel efterrätt, och så himmelskt god".
Vid klockan 16 gav vi oss tillbaka till min skräddare och jag måste erkänna att jag var lite nervös inför resultatet. En helt onödig nervositet, för klänningen var...alldeles, alldeles....underbar! (Dock får ni se den först när jag kommer hem ;))
Vi tog oss med hjälp av lokalbussen på ett vänster även hem. Lite osäkra om vart vi skulle hoppa av visade jag hotellets adress (som jag hade nedskrivet på min mobiltelefon) för "busschaufförens hjälpande hand", han tittade lite snett på skärmen och skickade sedan vidare mobilen till passageraren brevid honom. Jag ljuger inte när jag säger att nästan vartenda person ombord på bussen höll i min telefon och tittade på skärmen med adressen. Med gemensamma krafter (då inte vi var speciellt delaktiga) lyckades de komma överens om vart vi skulle hoppa av. Till vår stora lycka var det rätt och hela bussen vinkade av oss när vi hoppade av.
Nu är vi tillbaka på hotellet efter att ha avnjutit en god middag, på en frånsett oss, tom restaurang...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar