Kawasan Falls

Igår var vi på dagsutflykt i filippinsk regnskog. 20 minuters bussresa från Moalboal ligger nämligen Kawasan Falls, vattenfall, som vi tyckte kunde vara värda ett besök. 

Själva vattenfallen och dess vattenhålor fungerade mer som ett badhus för filippinare än som en ren sevärdhet och vi var på plats ganska ensamma om att inte bada. I lufttemperaturen som var hade det varit skönt med ett dopp men för både vår och badgästernas skull behöll vi kläder och underkläder på ;) 

Naturen runtomkring (bortsett från de oranga flytvästarna med två armar och ben som sprang runt) var underbart fin. Vi hittade ett lugnt ställe där vi i stillhet kunde njuta av vår medtagna lunch och ta in den fina omgivningen. 

Idag var det dags att åter och igen förflytta sig, och denna gången gick turen till Cebu city. Vi bestämde oss för att åka in till den stora staden en dag tidigare än behövligt, för att vi som imorgon skulle kunna få en shoppingdag i ett av cebus stora köpcenter. 

Så efter lunch hoppade vi på stadsbussen mot Cebu. Med inga undantag var bussen lika full som vanligt och det blev en riktigt trång och varm fyra timmars resa. Jag delade säte med tre andra, så vi var totalt fyra stycken på ett säte som svenskt mått mätt skulle varit bra till två. Med svetten rinnandes över hela kroppen satt vi näst intill fast i varandra och enda källan till svalare luft kom från de nervevade fönsterrutorna och den 35 gradiga luften utanför. Filippinare är dock ett trevligt folk och trots situationen försöker man verkligen göra det bästa av det hela. Vi turades i tur och ordning om att luta oss framåt och bakåt växelvis för att alla skulle få tid till att luta sig mot ryggstödet, det fans nämligen inte en chans i världen att alla skulle kunna sitta axel mot axel bakåt. Där jag satt var jag ändå tacksam för att jag just det, satt och inte stod upp som så många andra. 

Tanken som slog mig var även: "-om vi krockar nu, sitter jag i alla fall fast och landar nog rimligtvis på någon relativt mjukt säl". Hemskt men sant....

Tack och lov så var det inga krockar eller andra fadäser och vi kom fram till Cebu svettiga men hela. 

Nu inväntar jag min man på Skype innan det blir att krypa ner och laddar inför en dag på det närliggande köpcentret.

Dykarkärlek

Dagarna rullar på och jag kan inte begripa hur det redan blev fredag. Dagarna går som bara den trots att vi inte gör mycket alls. När höjdpunkten på dagen är att äta vet man att man är på semester ;)

Vi flyttade i måndags in till staden Moalboal så att vi i molnigheten i alla fall hade lite olika caféer och restauranger att välja på.

Moalboal har ingen direkt strand vilket betyder att antalet "vanliga" turister radikalt minskar. Vad staden istället har, är dykare. Moalboal är nämligen dykarnas stad och känt för sina fina dykvatten. Detta var något som lockade redan när vi kom hit och idag tog jag chansen att för egna ögon göra en bedömning av platsen. 

Det var ett ganska bra tag sedan jag gjorde mitt senaste dyk och jag måste ändå erkänna att de var några små fjärilar som flög runt i magen på mig imorse. Dykningen är dock som att lära sig cykla (för min del i alla fall), har du en gång lärt dig så sitter det i ryggmärgen och du kan det bara! 

     Det var en sån otroligt skön känsla att få komma i vattnet igen, för varje gång jag hoppar i med utrustningen påminns jag om hur mycket jag älskar det. Att vara tyngdlöst lätt, flyta runt 20/30 meter under ytan och ha ett helt skådespel av sprakande färger runt dig. Det är livsnjutning de!

Moalboal levde upp till sitt namn och jag fick ett helt underbart dyk. Vi var nere runt ön Pascador, vars väggar och hålrum stärkte sig neråt djupet dekorerade med de färggladaste koraller. Mängder med fiskar i alla dess färger och former cirkulerade runt och höll oss sällskap genom hela dyket. Helt underbart!

Ändrade planer

Nu ska ni få en uppdatering, för en del har hänt sen jag sist skrev. Planer har ändrats, väder har ställt till det och vi har haft några långa resdagar.

Men för att börja från början. Vi fick några fina dagar med solsken på den underbara sugar beach och Sulu sunset resort. Våran plan var sen att i lördags åka vidare till Bantayan Island. Dock blev det aldrig så, på grund av olika anledningar. Nu ska ni få höra för det är inte för intet som vi aldrig kom till Bantayan. Jo, först var det båtproblemet. Det gick nämligen bara båtar till ön varannan dag (pga tidvattnet). Sen var det hotellet vi hade bokat, vårt hotell hade nämligen sålts och "fanns inte" längre. Inte nog med detta, på fredagen fick vi veta att det var dåligt väder på ingång och det ryktades om en tyfon. Ja, vad ska jag säga...ni hör själva ;)

Tack och lov fick vi reda på allt detta innan vi hade gett oss iväg och vi kunde tänka om. Vi stannade en extra natt på sugar beach för att se hur vädret artade sig, eller urartade sig. Tor det eller ej men det blev faktiskt en tyfon av det hela. Dock, tack gode Gud så drog den över strax ovanför oss så ingen skada skedd. 

Planen ändrades efter detta totalt, det lovades mer regn och oväder så en ö med enbart strand kändes plötsligt ganska avlägset. Vi bestämde oss istället för att förflytta oss närmre flygplatsen till ett större ställe, så att sista veckan bara kunde flyta på oberoende av väder och vind. 

     Det nya resmålet heter Moalboal och igår började vi vår resa hit. Vädergudarna var inte på något trevligt humör alls och vi lämnade sugar beach i ösregn. Efter 20 minuter på båten över till Sipalay, var vi sådär lagom gungade och helt genomblöta. Ingen tid för att torka dock utan det var bara att hoppa på bussen. 7 timmar senare var vi framme i Dumaguete (transportstaden, med båtar från Negros till Cebu) och jag var fortfarande blöt in på skinnet. I Dumaguete väntade det mer regn och staden var på vissa ställen helt översvämmad. På grund av tyfonen var alla båtar fortfarande inställda, så det blev en natt på ett hostel. 

Jag kan väl säga som så, vi kanske inte var de lyckligaste tjejerna i stan. Tyvärr gjordes inte saken bättre av att mitt regnskydd hade läckt och min ryggsäck var i samma skick som mig, dvs dyngsur. En kall dusch och en natts sömn så var vi på det igen. Idag var vädret dock aningens bättre (gud vad allt bli lättare när det inte regnar) och vi kunde transportera oss över till Cebu. Tre busstimmar senare var vi framme i Moalboal.

     Så nu är vi alltså efter lite om och men på white beach i Moalboal, Cebu. Vi bor lite utanför själva centrum och det känns igen som att man kan andas ut och slappna av till fullo. Det blir nog så att vi stannar här den veckan vi nu har kvar i Filippinerna innan vi åker vidare till Indonesien. Fram tills dess ber vi till vädergudarna om fint väder och säger högt så de ska höra, att solen är trevlig.

Sugar Beach

Sugar beach; enligt vår guidebok ses detta vara en av Negros bäst bevarade hemligheter. Med en strand vars sand har en gyllene färg och sveper rakt ut i ett turkosblått hav där det inte finns en sten eller sjögräs så långt ögat kan nå. Det är inte stort, stranden sträcker sig cirka 800 meter från ena änden till andra och därför finns här inte heller så mycket folk.

     Dagen idag har vairt riktigt lugn, det finns inte så mycket annat att göra än att läsa, bada eller filosofera. Tyvär vill inte riktigt vädret vara med oss så det har varit ännu en molnig men varm dag. Imorgon hoppas vi på sol så våra kroppar kan få sig en fin brun ton.

Men för att sammanfatta det jag lovade igår; Stranden, stranden är, håll i er....alldeles alldeles underbar!

Tricycle

Vilken resa, jag säger bara de; vilken resa!

Nu är vi dock äntligen framme och välbehållna på suggarbeach. Resan hit var minst sagt lång och kunde gått smidigare.

 Hela resan började i morse med båt över från ön Bohol till ön Negros. Det gick en hel del sjö och trots min åksjuketablett (som för övrigt är indisk och därav starkare än tabletterna som finns hemma) var jag konstant illamående hela vägen. Efter denna två timmars gröna båttur hade vi tre bussar att se fram emot. Första på två timmar gick bra, inget att säga om den. Andra bussen var en liten skrutt buss som nog egentligen hade sett sina bästa dagar. Denna lilla buss åkte vi genom Negros landsbygd, och vid varje kokosrräd hämtade vi upp fler resenärer tills bussen var helt full och då plockade vi upp några till. Vi var mitt ute i ingenstans och förbi oss skymtade risfält, kor, bönder och små kojhus. Som ni kanske kan tänka er, var detta inte en buss som direkt håller tiden. Vilket i sin tur ledde till att vi missade vår sista buss till Sipalay. Vilket också var den sista bussen som gick för dagen. 

I vad som nu hade blivit kväll och mörkt letade vi upp ett par killar som lovade att köra oss sista biten till Sipalay. En timme tog det, i en tricycle för en, inte två, ingen egentlig plats för väskorna och dåligt väglag. Men fram kom vi tillslut, och efter lite om och men mötte hotellpersonalen upp på stranden. Så från sipalay strand åkte vi en liten pyttebåt över till suggar beach och vårt nya hem. 

     Just nu är det väldigt mörkt och därför får någon större bedömning av stranden vänta tills imorgon. Men stället vi har hamnat på verkar vara väldigt hemtrevligt, personalen välkomnade oss med öppna armar. Vår bungalow är liten, mysig och ligger precis vid havet. Så är jag nu ligger inne i den och skriver hör jag vågorna klucka i bakgrunden. 

Imorgon ska jag tala om för er precis hur det ser ut med...

Väskorna packade

Nu börjar man bli riktigt duktig på de där med att packa ryggsäcken. De går snabbare och snabbare att få ner allt och konstigt nog känns det som det blir mer och mer plats också, hur det nu går till?

Men nu står de i alla fall framför mig, packade och redo för avfärd, igen. Imorgon checkar vi nämligen ut från chill out resort och ger oss vidare till en annan av alla öar här i Filippinerna. Det väntar en heldags resande och imorgon eftermiddag är vi förhoppnings framme i vårt nya tillfälliga hem, på Suggar beach, ön; Negros.

     Idag har vädergudarna till vår stora lycka, varit på bra humör och det har varit en fin solig dag. Hela förmiddagen spenderades i en solstol på stranden fram tills lunch då det blev för varmt och vi förflyttade oss in i skuggan. Helt enkelt en väldigt oproduktiv dag i vad man skulle kunna kalla paradiset...

Girl on fire ;) Igår lekte jag med elden. Nej, helt ärligt var jag sikträdd medans männen runt mig lekte med elden. Men man får väl ställa upp och "underhålla den stora massan" som en speciell ung man brukar säga till mig...

Chokladkullar

Nu har det gått några dagar sen vi kom fram till Panglao, och vi har hunnit göra oss hemmastadda på ön. I fredags fick vi en solig dag på stranden, och tro det eller ej, men Annas förkylning blev även den bättre. På tal om stranden, jag måste bara få skryta lite om den. Blunda och så ser ni en kritvit sandstrand vid ett klart turkosblått hav. En liten bit ut i vattnet flyter det några båtar som precis varit ute på tur. I bakgrunden ser du palmer som sträcker sig uppåt och ger skugga i den varmaste timmen. Där har ni det, Alona beach, Panglao, Filippinerna. ;)

Igår var vi på utflykt. En heldag med sevärdheter runt den vackra ön Bohol. Vi hade vår egen chaufför som i slutet av dagen hade precis allt. Mannen hade nämligen en vana att säga "I have" (jag har), precis framför varenda mening. Så när han släppte av oss vid hotellet igen hade han exempelvis; fredsdeklarationen mellan Filippinerna och Spanien, han hade en jordbävning, han hade skogen, regnet, kyrkorna. Ja ni förstår min poäng, helt enkelt en man som enligt sig själv hade allt.

     Vi hade i vilket fall en väldigt trevlig dag då vi besökte sevärdheter som Chocolate hills, fjärilsmuseet och Hanging bridge. För att förtydliga om någon undrar; Nej, Chocolate hills är inte kullar gjorda av choklad utan bara vanliga kullar som under torkan blir bruna och därför har en viss liknelse med choklad.

Idag är dock vädergudarna på dåligt humör igen och vi har regn i paradiset. Men i ösregnet har vi faktiskt en produktiv pluggdag. Vi har kommit fram till att om vi ska börja skolan till hösten igen behöver vi friska upp våra minnen om precis allt. Så nu sitter vi från början med männikskans anatomi; skelett, musklerna, nerverna, hela basen så att säga. Det går ändå bättre än förväntat och ganska snabbt kommer allt smygande tillbaka. Vi ska nog klara sista året med så man äntligen får säga -" jag är sjuksköterska!"

Panglao

Då var vi landade och installerade på ett lite halvregnigt Filippinerna. I gårkväll tog flygplanet land på Cebu stad och vi transporterade oss till vårt hotell för en natts sömn innan vi idag fortsatte resan mot vårt mål, Panglao. 

Imorse vaknade vi till mörka regnmoln och vi begav med lite nedstämda miner till stadens pir. Därifrån tog vi båten två timmar över till ön Bohol, och sedan ytterligare 30 minuters transport till den sammankopplade ön Panglao. 

Panglao är ett litet ställe, en ö som är full med grönska, stränder och ett underbart lugn. Med sina cirka 10.000 invånare och endast tre vägar kändes det på riktigt som att komma ut på landet. Komma bort från storstäderna och få släppa all uppfattning om tid och rum.

     Här checkade vi i alla fall in på vårt hotell, som passande nog har namnet: Chillout resort (och det lever definitivt upp till namnet). Vi har vår egen lilla mysiga bungalow med egen veranda och bara 5 minuter till stranden och havet.

Som jag nämnde är vädret kanske inte precis vad vi hoppades på men det är trots moln och regn är det fortfarande varmt och skönt. Vi har ägnat dagen åt att strosa runt längs strandkanten, dricka fruktsmoothies och njuta av lugnet och livet.

Anna har dragit på sig en mindre förkylning (troligtvis från de kallare breddgraderna i Vietnam...eller kanske från aircondition) som hon verkligen förbarmar sig över, 

-"hur kan man gå och bli förkyld i Asien!?...atschoo..snörvel, snörvel...suck!" 

Vi får hoppas att det inte blir långdraget och att det kanske kan gå över med solen, snabbare än jag kan säga prosti. Jag ber dock till gudarna att det håller sig borta och att jag inte ska få samma lilla bakterie.

Imorgon ska vi göra, ja, absolut ingenting, mer än att hoppas på att vädret blir bättre....

Hue

De senaste dagarna i Hue har varit ganska händelselösa om jag ska vara krass. Vi har växlat ner tempo och motorerna går enbart lite puttrande framåt. Dock har vi sett det vi kom för att se, nämligen parfymfloden och Hue citadell. Parfymfloden som inte levde upp till sitt namn men som ändå förgyllde staden. Hue citadell var mäktigt, inte lika mäktigt som det säkerligen har varit en gång i tiden. Tyvärr har vi ärr från vietnamkriget även här då stora delar av citadellet blev total förstört. Under hela vår Vietnamresa har man sett spår efter detta fruktansvärda krig och varje gång frågar jag mig själv varför?

Hur det kan finnas så mycket hat och maktbegär i världen att vuxna människor kan döda och förstöra allt i sin väg för att uppnå, vadå?, självtillförverkligande?

Nej, vi kan bara alla konstatera att det är fel. Och nu ska jag inte tråka ut er mer med mina tankar för då kommer vi aldrig bli klara..;)

Så, efter att ha sett våra sevärdheter har vi mest strosat runt, suttit på café och druckit mer kaffe än vissa skulle anse hälsosamt.

Vietnam har varit alldeles underbart, men nu ska det bli skönt att komma vidare.

Från Hue fög vi igår kväll ner till Ho chi Minh city, och efter en natt på hotell sitter vi nu på flygplatsen och äter en god men fruktansvärt dyr frukost. Vi har en hel dags resande framför oss och nästa gång vi tar mark är det på en Filippinsk ö. Det känns galet att vi redan ska till Filippinerna och att vi i och med det har avverkat mer än hälften av vår restid. Jag räknar ner dagarna tills jag får krypa in i famnen på Niklas, samtidigt som jag njuter av varje dag här. 

Nu hoppas jag på en bra flygresa och att Filippinerna lever upp till sina förväntningar. Jag ser så fram emot att få njuta av solen, vattnet och stränderna....

Sea food Vietnamese style

Igår tog jag och Anna för oss vad vietnameserna tyckte var galenskap. Vi tog nämligen på oss gympaskorna och gick in till Danang centrum. 6 kilometer enkel resa och därmed var vi "galna". Jag kan inte riktigt hålla med utan tyckte det var riktigt skönt att få en liten promenad. I Danang city besökte vi ett rekommenderat museum som jag absolut inte skulle rekommendera vidare. De hade några trevliga tavlor men annars var det enbart stenskulpturer som var så pass förstörda att man knappt såg vad det skulle vara. Vi strosade runt lite längs floden, åt en god lunch och sen promenrade vi tillbaka.

På kvällen hade vi bestämt träff med min (vietnames) kompis Thuy. Hon och hennes väninna kom och hämtade upp oss utanför hotellet, och så kom det sig att vi fick åka moped i Vietnam. Vi åkte till en klassisk vietnamesisk sea food restaurang och hade en underbar måltid. Underbar och konstig på samma gång, för jag har då aldrig ätit på liknande sätt. Jag kan börja att tillägga att jag och Anna var jättar i sammanhanget (Thuy räcker mig till strax över navel). Jag har nog aldrig kännt mig längre då vi satt vid de små plastborden, på de små plast stolarna och knäna befann sig nästintill uppe vid hakan. Vi la ansvaret på maten helt i våra vänners händer och de beställde en blandad kompott av vad de tyckte vi skulle prova. Tallrikar kom in med räkor, bläckfisk, ostron, bröd och sallad, och så var det bara att hugga in. 

När jag frågade Thuy hur man lättast skalade räkorna skrattade hon bara åt mig och sa

-"Sara, bara ät, stoppa i munnen och tugga!" 

Både jag och Anna tittade på varandra med, jag tror lite skrämda blickar och jag fick ur mig. 

-" men Thuy, både huvudet och skalet är ju kvar!" 

"Ja", sa hon - "de är ju de godaste, det ska vara så, bara ät nu. Stoppa allt i munnen och tugga"

Och så fick vi lära oss att äta både hela räkor och hela bläckfiskar. Jag har aldrig ätit så goda räkor och så länge man slog bort tanken att man åt precis allt på djuren gick det bra och måltiden var bland godaste jag har ätit i Vietnam.

Efter middagen åkte vi och drack vietnamesiskt kaffe och pratade minnen innan vi sa godnatt och hej då. Jag är så glad att jag fick chansen att återse min glada vän och jag hoppas att våra vägar möts någon gång i framtiden igen!

Idag är ryggsäckarna packade och vi är klara att ta oss till vårt nästa och sista stopp i Vietnam. Vi ska nu ta oss två timmar upp till staden Hue och där tillbringa våra sista dagar innan vi flyger ut från Vietnam och till Filippinerna.

Hoi An

Nu är vi som sagt i staden Danang, en stad som just för tillfället är ganska sovande. Nu när vi har kommit en bit upp i Vietnam är det inte längre lika varmt. Semestersäsongen här i Danang drar inte igång förrän om si sådär två månader, vilket resulterar i att där vi bor (vid stranden) är vi ganska ensamma. Inget som gör oss något dock, vi kommer att få sol längre fram på resan och vi får definitivt full uppmärksamhet på restaurangerna.

Idag har vi varit på utflykt. En timme söder ut ligger den lilla skräddarstaden Hoi An. Anna och jag bestämde oss för att ta oss dit med hjälp av lokalbussen. Vi fick instruktioner av hotellet ungefär var busshållsplatsen skulle ligga. Precis då vi kom ut på rätt väg och började fundera på hur en vietnamesisk busshållsplats skulle tänkas se ut var det som om våra tankar hade hittat chauffören. Det var med andra ord inte vi som hittade bussen, det var bussen som hittade oss. När vi kom gående på gatan körde bussen upp vid vår sida och "busschaufförens hjälpande hand" (en man som tog betalt och hjälpte folk av och på i farten) frågade om vi möjligtvis inte skulle till Hoi An. Det skulle vi ju, så överlyckliga hoppade vi på i farten och så var vi påväg. Vi fick första parkett i bussen, när jag säger första parkett då menar jag verkligen första parkett. Det fanns inte en fysisk möjlighet att sitta längre fram i bussen då vi blev placerade på framrutans "fönsterbläck". Bussen var full med gamla vietnamesiska damer som höll låda och överväldigade oss med komplimanger och jag måste säga att det var en riktigt angenäm busstur. 

Framme i Hoi An letade vi upp en skräddare, eller ja, hon letade kanske mer upp oss. Jag ville nämligen gärna sy upp en klänning, speciellt då jag och Niklas är bjudna på bröllop i sommar. Jag fick beskriva hur jag ville att den skulle se ut, välja tyger och så tog de alla mina mått, verkligen alla mina mått. Med det gjort var jag sen välkommen tillbaka senare samma eftermiddag med hopp om att den skulle bli som jag önskade. Under tiden vi väntade på att min klänning skulle bli klar strosade vi runt på gatorna i Hoi An. En jättemysig liten stad med små pittoreska gator och butiker överallt. 

Kommer ni ihåg Hanna och Erik, de vi lärde känna i Indien och som vi även mötte i Nha Trang. Vi sprang nämligen in i dem idag igen. Supertrevligt, och denna gången blev det en lång fika med mängder av iskaffe. Är det något kaffe man ska dricka när man är i Vietnam är det deras iskaffe med mjölk. Det har blivit något av en favorit, och som Anna brukar säga: "det är som en hel efterrätt, och så himmelskt god". 

Vid klockan 16 gav vi oss tillbaka till min skräddare och jag måste erkänna att jag var lite nervös inför resultatet. En helt onödig nervositet, för klänningen var...alldeles, alldeles....underbar! (Dock får ni se den först när jag kommer hem ;))

Vi tog oss med hjälp av lokalbussen på ett vänster även hem. Lite osäkra om vart vi skulle hoppa av visade jag hotellets adress (som jag hade nedskrivet på min mobiltelefon) för "busschaufförens hjälpande hand", han tittade lite snett på skärmen och skickade sedan vidare mobilen till passageraren brevid honom. Jag ljuger inte när jag säger att nästan vartenda person ombord på bussen höll i min telefon och tittade på skärmen med adressen. Med gemensamma krafter (då inte vi var speciellt delaktiga) lyckades de komma överens om vart vi skulle hoppa av. Till vår stora lycka var det rätt och hela bussen vinkade av oss när vi hoppade av. 

Nu är vi tillbaka på hotellet efter att ha avnjutit en god middag, på en frånsett oss, tom restaurang...