Lugna dagar

Idag sitter jag hemma i soffan och försöker ta det lugnt...jag är inte van vid att ta det lugnt på beställning och inte van vid att kroppen inte vill som jag vill.

Igår när jag kom till sjukgymnasten hade den olustiga känslan i kroppen inte släppt, så när jag började cykla igång på motionscykel höll jag på att än en gång tuppa av. Fördelen med att allt detta händer i sjukvårdsmiljö är att jag i alla fall snabbt tas omhand. 

Så då låg man på en brits igen, men en irriterad känsla i kroppen om varför? Varför? "jag är ju inte sjuk, hallå...vad är det som händer?" 

Sjuksköterskan som pysslade om mig var jättegullig och hon fick mig att känna att det faktiskt var lite okej att jag låg där fast jag inte kunde förklara vad som var fel utan bara att jag hade en olustig känsla i kroppen. Jag låg fortfarande lite lågt i blodtryck men inte i närheten av som i måndags, vilket ändå kändes bra. 

När jag sen fick träffa läkaren (en väldigt försiktig och trevlig man) kände jag mig ändå något bättre. Han frågade massa frågor som läkare gör, måste göra, det är som att man måste avslöja sina avvikande pusselbitar för någon, för att denna någon sedan ska kunna lägga ut pusslet åt en.      Egentligen visste jag ju vad han ville veta i alla frågor han ställde, vilka pusselbitar han sökte. Nämligen, stress, ändrade toavanor och att jag har gått ner i vikt utan att att kunna gå upp....För så är det. Alla som undrar, så Ja, jag har gått ner lite väl mycket i vikt...men jag kan inte styra det, så trots att jag har kämpat för att gå upp några kilon så går det inte, det går snarare ner....

Man kan spekulera en del i vad som skulle kunna vara fel, och jag är ändå tacksam att läkaren delade sina tankar med mig igår. Men här just nu tror jag inte att det hjälper att spekulera utan det blir att vänta tills på fredag när jag får besked om vad blodproverna visar/inte visar. 

Så ex antal provrör senare skickades jag hem med order om att ta det lugnt och vila, och det är då det jag försöker göra nu!...

Jag är inte dum, jag vet att kroppen säger till när det är dags att dra i handbromsen, och i mitt stilla sinne, hur gärna jag än inte vill erkänna det så tror jag att allt detta är mitt eget fel. Trots att jag vill och orkar så gör kanske inte kroppen de. Jag har tagit mig hit som i en ond cirkel av att vilja vara överallt, tillfredsställa alla, och vara perfekt duktig på allt... 

     Anna sa det igår "lova att lyssna på kroppen fru, bara på kroppen inte på hjärnan och viljan. För jag vet att med din vilja skulle du kunna göra vad som helst trots att kroppen inte vill" ...Så nu är det det jag försöker, herregud, så svårt kan det väl inte vara att ta det lite lugnt...

Jag återkommer, och förhoppningsvis blir det snart lite gladare inlägg!!!...