Jönköping-Larvik

Idag var det dagen med stort D. 09:00 blev vi avvinkade på Jönköpingsstation, ja herregud, då var vi faktiskt påväg. Resan har sedan gått som smort smör. Tågresan från Jönköping till Strömstad gick fort, två byten och vi lyckades komma med tåget båda gångerna. Kryss i taket och wiiie säger Anna.

I Strömstad letade vi oss ca 100 meter (längre orkade vi inte gå) till närmsta matställe, glykosdepoerna var nere på botten och de var gott med ett behövligt mål mat. Med ny energi tog vi oss en liten bit längre in i staden och hittade ett Ica. Med en del pustande och manövrerande av väskor i affären lyckades vi inhandla frukost till morgondagen och även middag till kvällen. 

Därefter var kaffe det som stod högst upp på önskelistan och vi tog oss till ett café inte allt för långt bort. Som en parentes kan jag även passa på att tillägga att det pratas en hel del norska i Strömstad för alla som inte vet det. Det gjorde mig glad att inse att jag faktiskt förstår vad de säger, våra glada grannar på andra sidan vattnet. Det vatten som vi sen med stor färga, tog oss över. Två timmar senare, trötta och lagom gungade anlände vi till Sandefjord. 

Då var vi på norsk mark i mörker och ingen aning om vart vi skulle, Anna bestämde sig för att fråga en utvecklingsstörd kille om vägen till busstationen och var minst sagt kritisk till vår vägvisares riktledning. Men killen lovade att stationen var endast 4 minuter bort så vi började gå i tron om att våra 20 minuter var mer än tillräckliga. Efter ca 10 minuters gång började vi undra och lagom tills dess mötte vi två killar som menade på att stationen låg 2km bort men att vi visst var på rätt väg iallafall. 2 km på 10 minuter och modet sjönk. Men vi bestämde oss av någon konstig anledning för att vi kunde hinna och började springa, som packåsnor sprang vi genom Sandefjord medan svetten pärlades i pannan. 2 km var det inte, men ett träningspass var det och det var precis på håret att vi hann med bussen. 

Mot Larvik sa vi! 

Va? Sa busschauffören.....Laaaarvik sa vi. 

Lärviik...ja sa busschauffören och så var vi påväg.

Vi hade blivit tillsagda att be chauffören säga till oss när vi var vid Coop i Larvik, den enda lilla problemet var att busschauffören inte visste att de fanns ett Coop i Larvik. Det var med rädsla vi åkte in i Larvik och spanade efter Coop. Men tack och lov så kom vi till rätta. Uppmötta på busshållsplatsen av våra nya huskompisar blev vi ledda till vårt nya hem, det Rosa Huset. Efter en kort hälsning på alla (hoppas på att de inte tror att vi är socialt efterblivna) blev det ett skypesamtal hem. Nu ligger jag på en luftmadrass och är fullständigt slut, imorgon blir det upptäcktsfärd i Larvik. Nu blir det sömn!