AstmaBitch

Astma är en inflammation i luftvägarna som gör det mest naturliga momentet i vårt liv irriterande svårt. Andas, andas in, andas ut, andas. 

   Andningen är normaltsätt något vi gör utan att ens tänka, kroppen är smart och konstruerad så att det ska vara så. Jag har haft min astma i ganska många år nu och det har blivit en del av mig, något jag knappt behöver tänka på. 

   Jag kommer fortfarande ihåg när den debuterade, vilket helvete och vilken panik. Jag kommer ihåg att jag var så rädd att jag började gråta, och det blev ju inte direkt bättre utav det. Försök andas med astma och dessutom snorgråt, nej, det var till och med gånger då allt blev svart och jag försvann bort. Kanske ett sätt för kroppen att lugna ner mig, försöka få musklerna att slappna av. 

   Har ni någon gång testat andas genom ett smalt, långt sugrör samtidigt som ni håller för näsan och hoppar runt lite? Det sägs att det är de bästa sättet att beskriva hur det känns att få ett astmaanfall. Tåls att testa kanske?

   Nu, efter år av att ha testat olika mediciner ansers jag vara välmedicinerad med min symbicort och min bricanyl, dvs att jag med hjälp av medicinerna kan leva utan större problem. Ibland är det ändå så att det då och då blir jobbigt. Nu är det tyvärr en sådan period! 

Jag vet inte varför, om det är något i luften eller om det är något i min kropp som gör att andningen blir jobbig. Men - the bitch is here. Jag har känt av det i några dagar nu, men det har ändå hållit sig i chack....tills idag. Min vanliga löprunda iskogen var inte lika skön som den brukar vara om man säger så, jag tog mig igenom den halvt joggande och halvt gående. När jag sen kom hem satte ett anfall igång och jag puffade i mig så mycket bricanyl som jag vågade och lite till i ett desperat försök att få lite mer luft. Det lugnade ner sig ganska snabbt men nu sitter jag här med hjärtklappning, skakningar och andas fortfarande i rutor, de två första är mitt eget fel och en biverkning av förmycket bricanyl. Lite hosta har jag också fått som grädde på moset, den håller sig troligtvis kvar i någon timme till, vatten brukar hjälpa.

   Jag är glad att jag han hem och att jag känner min kropp så pass väl så jag vet ungefär vad som väntar när något sånhär händer, men det är fortfarande skrämmande.  

 I skolan får vi lära oss att dyspne, andnöd föder ångest och ångest föder dyspne, det stämmer. Jag hoppas bara att min astmabitch är nöjd och känner att hon har plågat mig klart för denna gången, för nu vill jag andas. Andas, andas in, andas ut, andas....utan att behöva tänka.