Kollektivet

Söndag, söndag....lazy day. Nu tror jag bestämt att det är dags att göra en mindre presentation av kollektivet och dess invånare. Det Rosa Huset är på ca 100 kvadratmeter, 4 sovrum, 3 toaletter, 1 kök med allrum och en gigantisk vind med massa bråte på. Just nu innefattar det inte fler än nio boende svenskar från olika delar av vårt avlånga land.

Vi har kollektivets kärlekspar: Sara och Gustaf, de gamla godingarna som har varit här längst respektive näst längst. Så ett rum och en toalett till dom. 

Sen har vi Andreas, även han en av de som varit invånare i Rosa Huset länge. En jobbande, te-drickande pojke som har tendens att smyga runt lite överallt. Ett rum till honom. 

Husets radarpar som tillsammans med datorer delar på ett litet rum och en toa, möt: Alex och Morris. Fina killar som har sett många delar av vår vackra planet och som har en helt vänd dygnsrytm i förhållande till mig, vi har minst sagt delad menig om det där med tidig morgon. 

Då har vi bara ett rum kvar, där befinner jag mig. Tillsammans med Anna, Amina och Jessica har vi husets största och klart ljusaste rum. Amina och Jessica, två underbart trevliga tjejer som alltid är glada och omtänksamma. Himlans bra träningskompisar kan jag även tillägga. Och Anna såklart, min fru som ni känner sedan tidigare. Ett rum och en stor toalett till oss.

Där har ni dom, familjen. Det måste jag ändå säga att vi har blivit, en liten familj som trots alla olika personligheter fungerar oerhört bra tillsammans. En fin familj som tar hand och ställer upp för varandra trots att vi knappt känner varandra. Det finns mycket bra människor i vår värld, och jag känner mig lyckligt lottad att det är just de här åtta som bor med mig i ett mycket rosa hus i Larvik.

Filmmys med Harry Potter och filtar. Jessica, Anna och Jag.

Harry och Hemlängtan

Imorse blev det frukostdejt på rummet. För en gång skull lyckades vi "vakna" ungefär samtidigt ( Anna blev nog dock mer väckt än vaken på eget bevåg, no suprice ;)). En mysig stund, följt av lite Harry Potter, denna fina lördag. 

Nu har vi varit här i en veckas tid, en vecka som faktiskt har gått ganska långsamt om man ska vara ärlig...och det ska man ju vara, för det mesta i alla fall. Jag hoppas på att tiden kommer att gå lite fortare nu när man börjar jobba. Hemlängtan ha nämligen tendensen att smyga sig på lite extra när man inte vet vad som kommas skall och man inte har så mycket att göra. Arbetslöshet/arbetssökande går med andra ord hand i hand med hemlängtan....typiskt va.

Nu ska vi ta oss en tur till stadens simhall, Gud vad skönt det ska bli och simma några längder. Simma och rensa tankarna, det är bra de...

Undersköterska

Då har man gjort första dagen i den norska vården, och inte blir det den sista. Nästa vecka går jag introduktion sen börjar jag mitt vikariat som undersköterska. Det är lite osäker om hur mycket tider jag kommer att få, men det är i alla fall en början. Jag ser det som en bra erfarenhet om inget annat. 

Nu blir det spännande att jämföra länderna emellan, bara det lilla jag sett idag visar att det ändå lite skillnader. Så nu är bara frågan...vem vinner "the battle" om den bästa vården.... Sverige vs Norge.

Fortsättning följer...

Milen

Idag började jag dagen med min intervju på äldreboendet. Jag fick prata med enhetschefen på avdelningen Brage, en jättegullig och oerhört frågvis kvinna. Efter ett långt samtal om mig (jag är verkligen inte van att prata så mycket om mig själv) blev det en rundtur på boendet. Summa och summarum slutade det hela i alla fall med att jag ska dit och provjobba imorgon. Så håll fortsatt tummar och tår, men det lutar till ett undersköterskevikariat ändå :)

I eftermiddagssolen tog jag och Anna på oss löparskorna och gav oss iväg. En mil blev det tillslut, och herregud sån fin mil det var. I mellan åt fick man dock verkligen passa vart man satte fötterna, träden hade verkligen gett sig dän på att de inte skulle vara någon lätt runda. Nöjda med oss själva blir det att snart börja med lite kvällsmat.

Imorgon korsar jag fingrarna för att jag ska förstå alla norska gubbar och tanter, fram till dess blir det en lugn kväll...Luktar som att någon håller på att baka, vem vet, kanske att man kan få smaka en liten kaka ;)

Te och scones

Tekväll med underbart goda scones och trevligt sällskap. Teprovning på hög nivå, där pojkarna verkligen försökte lära sig dricka denna urgamla mirakeldryck. Vad är det med te och män är min fråga...

Nu blir det skypedate med min saknade man där hemma.

Morgonstund

Igår var det ännu en dag med jobbsökande som stod på schemat. Jag hade ett telefonsamtal med enhetschefen på äldreboendet som ligger på bara några minuters gångavstånd från det rosa huset. Imorgon ska jag dit på Intervju. Jag håller fingrarna korsade för att hon kan ge mig ett jobb och att jag förstår vad hon säger ;)

Nu sitter jag och tittar på Call the Midwife, äter frukost och väntar på att resten av huset ska vakna. Det ser ut som att det blir ytterligare en fin och solig dag. Idag har jag tänkt at dela ut cv:n på några fler restauranger i staden och hoppas på det bästa. 

Ikväll ska kollektivet ha ett eget tekalas, te och scones står på menyn, Mmm..så gott.

Jobbsökande

Idag har vi varit uppe med tuppen och letat oss runt till Larviks alla olika bemanningsföretag ( fem stycken för att vara exakt). Jag har lämnat cv:n i potentiella butiker, restauranger och café. Även stadens äldreboende fick sig några samtal, så imorgon är det telefonmöte med enhetschefen där som står på schemat, hoppas hoppas att hon har kjempebra nyheter.

Det har varit en lång dag och många gångna kilometer, så nu är man minst sagt mör i kroppen. Det blir en lugn kväll och en tidig natt innan det blir ut och söka mer jobb imorgon. 

Jag tänker att det är som att plantera frön, det här med att söka jobb. Man får så frön lite över allt sen får man gå tillbaka och vattna lite då och då för att det tillslut ska slå ut en blomma.

Här kommer lite bilder från dagens strapatser, det har känts nästan som sommar och det är så underbart. ☀

Larvik och Södra

Idag har vi upptäckt delar av staden Larvik. Vår trevliga rumskompis har visat oss runt och pekat ut de olika bemanningsföretagen som kommer att besökas det första vi gör imorgon bitti. 

Staden har ca 45 000 invånare, ligger precis vid havet och har backar värre än SanFrancisco. Vi kommer med andra ord att få benträning under de här månaderna. 

I det stora hela verkar det dock vara en mysigt fin stad och bilder på den kommer senare :)

Nu följer jag Södras match mot Hammarby och håller stenhårt mina tummar och tår. Tyvärr är det liveuppdatering från JPs sida och det är minst sagt nervöst när inläggen kommer med alldeles för långa mellanrum enligt mig själv. 

Jönköping-Larvik

Idag var det dagen med stort D. 09:00 blev vi avvinkade på Jönköpingsstation, ja herregud, då var vi faktiskt påväg. Resan har sedan gått som smort smör. Tågresan från Jönköping till Strömstad gick fort, två byten och vi lyckades komma med tåget båda gångerna. Kryss i taket och wiiie säger Anna.

I Strömstad letade vi oss ca 100 meter (längre orkade vi inte gå) till närmsta matställe, glykosdepoerna var nere på botten och de var gott med ett behövligt mål mat. Med ny energi tog vi oss en liten bit längre in i staden och hittade ett Ica. Med en del pustande och manövrerande av väskor i affären lyckades vi inhandla frukost till morgondagen och även middag till kvällen. 

Därefter var kaffe det som stod högst upp på önskelistan och vi tog oss till ett café inte allt för långt bort. Som en parentes kan jag även passa på att tillägga att det pratas en hel del norska i Strömstad för alla som inte vet det. Det gjorde mig glad att inse att jag faktiskt förstår vad de säger, våra glada grannar på andra sidan vattnet. Det vatten som vi sen med stor färga, tog oss över. Två timmar senare, trötta och lagom gungade anlände vi till Sandefjord. 

Då var vi på norsk mark i mörker och ingen aning om vart vi skulle, Anna bestämde sig för att fråga en utvecklingsstörd kille om vägen till busstationen och var minst sagt kritisk till vår vägvisares riktledning. Men killen lovade att stationen var endast 4 minuter bort så vi började gå i tron om att våra 20 minuter var mer än tillräckliga. Efter ca 10 minuters gång började vi undra och lagom tills dess mötte vi två killar som menade på att stationen låg 2km bort men att vi visst var på rätt väg iallafall. 2 km på 10 minuter och modet sjönk. Men vi bestämde oss av någon konstig anledning för att vi kunde hinna och började springa, som packåsnor sprang vi genom Sandefjord medan svetten pärlades i pannan. 2 km var det inte, men ett träningspass var det och det var precis på håret att vi hann med bussen. 

Mot Larvik sa vi! 

Va? Sa busschauffören.....Laaaarvik sa vi. 

Lärviik...ja sa busschauffören och så var vi påväg.

Vi hade blivit tillsagda att be chauffören säga till oss när vi var vid Coop i Larvik, den enda lilla problemet var att busschauffören inte visste att de fanns ett Coop i Larvik. Det var med rädsla vi åkte in i Larvik och spanade efter Coop. Men tack och lov så kom vi till rätta. Uppmötta på busshållsplatsen av våra nya huskompisar blev vi ledda till vårt nya hem, det Rosa Huset. Efter en kort hälsning på alla (hoppas på att de inte tror att vi är socialt efterblivna) blev det ett skypesamtal hem. Nu ligger jag på en luftmadrass och är fullständigt slut, imorgon blir det upptäcktsfärd i Larvik. Nu blir det sömn!

AstmaBitch

Astma är en inflammation i luftvägarna som gör det mest naturliga momentet i vårt liv irriterande svårt. Andas, andas in, andas ut, andas. 

   Andningen är normaltsätt något vi gör utan att ens tänka, kroppen är smart och konstruerad så att det ska vara så. Jag har haft min astma i ganska många år nu och det har blivit en del av mig, något jag knappt behöver tänka på. 

   Jag kommer fortfarande ihåg när den debuterade, vilket helvete och vilken panik. Jag kommer ihåg att jag var så rädd att jag började gråta, och det blev ju inte direkt bättre utav det. Försök andas med astma och dessutom snorgråt, nej, det var till och med gånger då allt blev svart och jag försvann bort. Kanske ett sätt för kroppen att lugna ner mig, försöka få musklerna att slappna av. 

   Har ni någon gång testat andas genom ett smalt, långt sugrör samtidigt som ni håller för näsan och hoppar runt lite? Det sägs att det är de bästa sättet att beskriva hur det känns att få ett astmaanfall. Tåls att testa kanske?

   Nu, efter år av att ha testat olika mediciner ansers jag vara välmedicinerad med min symbicort och min bricanyl, dvs att jag med hjälp av medicinerna kan leva utan större problem. Ibland är det ändå så att det då och då blir jobbigt. Nu är det tyvärr en sådan period! 

Jag vet inte varför, om det är något i luften eller om det är något i min kropp som gör att andningen blir jobbig. Men - the bitch is here. Jag har känt av det i några dagar nu, men det har ändå hållit sig i chack....tills idag. Min vanliga löprunda iskogen var inte lika skön som den brukar vara om man säger så, jag tog mig igenom den halvt joggande och halvt gående. När jag sen kom hem satte ett anfall igång och jag puffade i mig så mycket bricanyl som jag vågade och lite till i ett desperat försök att få lite mer luft. Det lugnade ner sig ganska snabbt men nu sitter jag här med hjärtklappning, skakningar och andas fortfarande i rutor, de två första är mitt eget fel och en biverkning av förmycket bricanyl. Lite hosta har jag också fått som grädde på moset, den håller sig troligtvis kvar i någon timme till, vatten brukar hjälpa.

   Jag är glad att jag han hem och att jag känner min kropp så pass väl så jag vet ungefär vad som väntar när något sånhär händer, men det är fortfarande skrämmande.  

 I skolan får vi lära oss att dyspne, andnöd föder ångest och ångest föder dyspne, det stämmer. Jag hoppas bara att min astmabitch är nöjd och känner att hon har plågat mig klart för denna gången, för nu vill jag andas. Andas, andas in, andas ut, andas....utan att behöva tänka.

Packande...

Idag har det varit packdag. Allt är nu tvättat och framlagt och ska "bara" ner i resväskan. Jag hoppas att jag får med mig allt och att det faktiskt går ner i väskan nu med. Det positiva med att packa är att man rensar och städar resten av garderoben med. Det är en sådan skön känsla att lämna lådorna som nu är i perfektionistisk ordning. 

Så nu har jag precis kommit hem från simhallen och dagens träningspass, det är alltid lika skönt att rensa tankarna och bara köra på i bassängen.

Niklas är i Värnamo och spelar fotboll och jag håller tummar och tår här hemma i soffan de sista minutrarna. Det blir verkligen nervöst att sitta hemma och följa matchen via datorn och liveuppdateringar...

Lasagne och koppar

Dagen till ära tog jag mig tid att laga mat, mycket mat dessutom. Lasagne stod det på receptet, och det blev det. Väldigt god om jag får säga det själv, och det räckte till att fylla matlådor till både mig och Niklas i några dagar framöver. 

Eftermiddagen spenderades med fina Bea, skönpromenad och mycket prat om allt mellan himmel och jord. Visste ni till exempel att det på riktigt finns något som heter menskopp och att det faktiskt finns folk som använder och återanänder denna lilla kopp. För 219:- kan du få en 10årig investering i olika färger och storlekar, om du inte äcklas så mycket över att behöva tvätta den att du kastar den efter en användning, för då blir det dyrt. Både jag och Bea var dock rörande överrens om att den vanliga tampongen fortfarande fungerar utmärkt. Haha, vad mycket konstigt det finns :p

Wilson

Efter att ha avnjutit en fantastiak sushimiddag med min fina sambo sitter vi nu och inväntar det enda tv-programmet som vi faktiskt följer. Måndagens höjdpunkt: Million dollar listing. De blir att vänta och se vad Fredrik hittar på för bus idag ;)

Fram tills det börjar spanar jag på vår framtida hund. En Cavalier King Charles Spaniel, en glad, sällskaplig och lättskött hund - "stor hund i litet format". Det har gått så långt att vi till och med redan  har döpt den. Så bli inte förvånade om ni om något år ser mig med en liten vovve som heter Wilson. Det är ju bara att konstatera att jag är fast, man drunknar ju bara av en glimt av de djupt bruna ögonen.

       

Kakkalas

Idag har jag varit på ljuvligt kakkalas hos frugan i Habo, spännande färgglada kakor och sen kaffe på de, fint ska de vara. Vi "firade" att vi snart ska åka iväg, så snart som på lördag går tåget mot nya äventyr. Jag måste dock erkänna att mina känslor är lite delade, det ska bli jättekul att åka iväg (och förhoppningsvis tjäna kosing) men samtidigt känns det jobbig att lämna sambolivet i Jönköping. Men mina förhoppningar är att allt löser sig till det bästa ändå :)

Hotellfrukost

           

Idag valde Niklas att använda en av sina kuponger han fick av mig i födelsedagspresent. Det blev en hotellfrukost på stora hotellet, och herregud vilken frukost. De hade de mesta man kan föreställa sig att man vill ha; frallor, pålägg utan slut, ägg, våfflor, yoghurt, frukt, bacon mm.....och det bästa: fantastiskt gott kaffe! 125:- är ganska dyrt men så värt det! Jag kan varmt rekommendera ett besök till alla frukostfantaster. 

Nu behöver jag inte äta mer idag och tänker att ta det ganska lugnt en lördag som denna.
           
                

                   

Första Hjälpare

Efter två heldagar av intensivt lärande kan jag nu stolt kalla mig själv för: Första Hjälpare. Första hjälpare till psykisk ohälsa hos barn och ungdomar, - verktyg för hur man ska agera för att hjälpa de ungdomar som mår psykiskt dåligt.

Alldeles för många unga (och vuxna) mår i dagens samhälle fruktansvärt dåligt på olika sätt och vis. Det är skrämmande många av dessa som det är så svårt för att de till och med väljer att ta sina egna liv. När man ser statistiken på åldrar och antal som tar eller försöker att ta sina liv kan man verkligen undra var vårt samhälle är på väg. Därför väljer jag att skriva lite kort om vad man som medmänniska kan göra och tänka på om man möter någon som man tror har det jobbigt. BLEUS är manualen som vi under utbildningen hela tiden har gått tillbaka till. En handledning som man kan ta hjälp av i mötet med någon som mår psykiskt dåligt. 

B - bedöm situationen (är det ett akut kristillstånd? Isf-ring 112), ta kontakt.

L - lyssna öppet och fördomsfritt.

E - erbjud stöd och information.

U - uppmuntra att söka professionell hjälp.

S - stöd personen att söka andra hjälpresurser. 

Och en sak till; om någon verkar självmordsbenägen - fråga personen om det! 

Om svaret är Ja, lämna inte personen ensam utan hjälp denne att få professionell hjälp. Och om det är ett barn - kontakta även vårdnadshavare. 

Då har ni få som faktiskt läser min blogg fått en uppdatering om verkligheten och en snabblektion av min lärdom dessa två dagarna. So go on, ut och gör mig stolt!

         

TorsdagsFotboll

Igår var de fotboll på stadsparksvallen. J södra - Ljungskile, och för min del tyvärr den sista hemmamatchen för säsongen. Nu blir det till att hålla tummar och tår och följa de sista matcherna från landet Norge. 

    Som alltid och så även igår, var det mycket skitsnack på läktaren, gubbarnas egen lilla ljugarbänk. Det är många som inte bara kan fotboll utan är "proffs" och det är få saker de inte har något att säga till om. Detta speciellt om det går dåligt i resultatet, och tyvärr var det en sådan dag igår. Matchen slutade 0-1 även om jag själv (utan vidare fotbollskunskap) inte tyckte Södra spelade dåligt. Den åsikten tycktes jag dock vara ensam om att ha. Man omges inte direkt av lovord till spelarna när siffrorna blir felvända. Jag kan säg att gubben framför inte var många ord från att få sig en spark i ryggen för hans rent ut sagt elakt-nedvärderande kommentarer. Det ligger mycket i att när ett lag vinner är de Vi men när laget förlorar är det Dom!

Men skit i surgubbarna och Heja Södra :)

En dag i Habo

Idag har jag spenderat större delen av dagen i Habo med min underbara fru. Där bjöds man på smarriga creeps och kesella-bär efträtt, något som har blivit lite av vår signatur-rätt och -efträtt, och även något av en favorit. 

     Vi har idag även tagit oss modet att bokat biljetterna till Larvik, Norge. 21 september, dvs om en och en halv vecka åker vi tåg från Jönköping - Strömstad. I Strömstad hoppar vi på båten som tar oss över till Sandfjord, Norge. För att därifrån slutligen ta lokalbussen ner till vad som kommer att vårt hem i cirka två månader framöver - de rosa huset i Larvik. 

     Efter att ha börjat skriva lista på det som behövs tas med har det uppenbarats att det där med packning kommer att bli ett problem. Bara täcke och kudde kommer att ta upp hela min väska och var i hela världen ska då skorna gå ner!! Detta problem tåls att tänkas på och behöver lösa sig snarast. Det är nu jag önskar man kunde ha Hermione Granger med sig, eller iallafall hennes väska. Det hade bara varit till att packa ner hela hemmet i sin handväska och sätta sig på tåget, och vipps var man i Larvik med allt som kan tänkas behövas....synd att verkligeten hinner ikapp en ibland.

                     

                     

Helg i Karlshamn

Nu drar ännu en vecka igång, måndag igen och jag fattar verkligen inte vart dagarna tar vägen. Nu börja Larvik, Norge närma sig med nästan lite skrämmande stora steg! Boendet i vårat grannlad är fixat men att vi fortfarande är två bortkomna arbetssökande svenskar kännns minst sagt lite läskigt. Nu är det bara två veckor tills vi åker och det börjar bli dags att plocka fram vinterkläderna ur förrådet. Det blir ännu en vecka med jobbsökande och kanske tom lite packande. Eller nja, jag ska nog iallafall inrätta mig med tanken på vad jag kan tänkas packa ner. 

Helgen har spenderats nere i Karlshamn, och vilken underbar helg det har varit. God mat, fint väder och fantastiskt sällskap. 

              

              

              

              

              

Vind i seglen

Igår kväll spenderades vår tid på hav och ö. Min kära barndomsvän Erik bjöd med oss ut på en helt underbar segeltur i Karlshamns skärgård. När båten var förtöjd var det bara att sätta sig till dukat bord och avnjuta en god middag på Ekö, herregud vad många gamla barnsomsminnen man har från denna ö. Det är bara att konstatera att det var alldeles för många år sedan jag stod på mina sjöben och trots att home sweet home nu är Jönköping bankar hjärtat lite extra för havet och de är bara att erkänna att jag saknar det!  

                                          

               

    

 

  

               

    

 

Datum för RESAN,

Nu är alla datum satta för resan, vi kommer att var iväg i 84dagar/12veckor/3månader och såhär ser planen ut! 

            

    

När vi sedan landar i Indien kommer vi att göra en guidad resa där vi på 15 dagar tar oss från New Delhi till Goa. 

Det är lite tid till vi åker men underbart att se på papper att vi iallafall är "påväg". Jag ser så fram emot mängder av histora, kultur, fina ständer och bara njutande av livet och ledighet innan verkligheten drar igång igen. När vi kommer tillbaka är det bara ett års studier kvar innan man är klar syrra och ska ut och rädda livet på folk :)

Nu tar jag och min älskade Niklas en helg i Karlshamn, jag hoppas på fint väder och massa god mat (mammas mat) <3

Run run run....

Idag börjades dagen med en skön löprunda i skogen och ännu en gång kunde jag konstatera att appen RunKeeper och jag inte riktigt är synkroniserade, samarbetet är inte optimalt - en relation att jobba på med andra ord. Det ter sig nämligen så att RunKeeper verkar ha fått en lite för optimistisk syn på min löpförmåga och min snabbhet. Visst har jag det senaste året förbättrat min löpning ganska rejält, men då kan man ju också tillägga att jag aldrig har varit någon löpare och det fanns/finns utrymme för förbättring. Men att jag på mina 63 minuter i spåret skulle ha hunnit ta mig 1,8 mil, RunKeeper?..hmm...man kan väl bara säga att jag är inte där, inte riktigt än! 

   Det var iallafall en skön runda och det verkar som att sommaren har gett hösten en rak höger och bestämt sig för att inte lämna oss, inte riktigt än ☀