För ungefär ett halvår sedan fick jag höra av min sjukgymnast att jag troligtvis aldrig skulle kunna springa igen. Mitt knä ansågs vara för ostabilt och skadat för att någonsin kunna löpa någon längre sträcka. Att höra de orden gjorde mig så otroligt ledsen, besviken och arg. Så sen dess har jag varit fast besluten om att bevisa motsatsen. Med hjälp av rehabiliteringsträning och envishet har jag med små steg tagit mig så långt att jag idag sprang knappa 8 km utan någon smärta. Trött men stolt sitter jag nu nyduschad (med nyklippt och nyfärgat hår dessutom :)) i soffan och känner den härliga träningsvärken komma krypandes.
Imorgon ska jag gå mitt första pass som sjuksköterska, helt själv! Inskolningen/smekmånaden är nu slut och det är dags att hoppa ut i verkligheten. Jag är verkligen jättenervös inför de närmaste dagarna i min nya roll. Någon dag måste ju bli första dagen så det är bara att bita i det sura äpplet och göra det. Jag försöker tänka positiva tankar, att det kommer att gå bra, att jag klarar det. Men det är inte utan att jag är mindre livrädd, och jag hoppas av hela mitt hjärta att det blir hyfsat lugna dagar utan några svåra akuta situationer!
(Jag fick i helgen en peppande present från min fina fru Anna :D. Två coola sprutpennor och en fin brosch som matchar min namnbricka!)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar