Lanzarote

Nu går julen mot sitt slut och det är snart dax att lägga ännu ett år till minnes och skål in ett nytt sprknades 2014. Detta nya år kommer för min och Niklas del att firas på varmare breddgrader. Imorgon tar vi nämligen resväskan och flyger till den spanska ön Lanzarote. Med lite tur fick vi en sista minuten resa och herregud vad det ska bli skönt att få rå om varandra och njuta av värme i en vecka...

             

Jul i Karlshamn

Igår packades väskor, julklappar och paret Helgesson-Hörnbäck in i bilen,  och vi begav oss ner till Karlshamn för julfirande. Efter en hel del billekar av olika slag och kreativitetsnivå kom vi tillslut fram till det numera vita huset på sternövägen. Skönt att vara hemma i Karlshamn och dessutom få sällskap ner av min fina sambo. Det blev en lugn kväll med god mat, trevligt sällskap och mys på hög nivå.

Idag, dan före dan före dan började jag dagen med en skönpromenad tillsammans med min underbara Linnéa. Det är alltid lika roligt att träffas, men tyvärr går det ju alldeles för lång tid mellan gångerna!

          Promenaden gav mersmak och väl hemma drog jag med mig både Niklas och Lina ut på en löprunda i skogen. Med en mer eller mindre optimistiskt syn gav vi oss iallafall ut på en runda, vissa längre än anda ;) men väl hemma kan vi nu med gott samvete äta oss riktigt mätta på julmat och annat gott!

Eftermiddagen har vi ägnat tillsammans med ett grönt träd. Vilken oerhört konstig tradition egentligen, att bära in och klä ett träd, mitt i vintern?. Jag har läst någonstans att det var en tysk som tyckte att de där med att ha ett träd inne vid jul, de är fina grejer, så så blev det. Även hemma på sternövägen några hundra år senare tycker vi att det är grejer, för en det blev ett träd i vardagsrummet även i år och mysigt är det. Julmusik och ett sammarbete utan dess like, och så var granen fin och klädd! ....nu är det jul!!!

     

                 

Julkul

Då var julen i full gång med julskinka, julbak och snögubbar. Tyvärr verkar det inte bättre än att det är varmare väder på ingång och att snön inte kommer att få ligga kvar så länge till. Det blir nog så att våra fina snögubbar snart tappar huvudet, rakt ner i en grön gräsmatta. 

Vi får hålla tummarna för att det kommer lite snö till, så att i alla fall julafton kan få vara vit!

Dagarna rullar på och jag jobbar för fullt. Ihelgen var det några riktigt mastiga jobbpass där sömnen fick  ta sig en omgång, men sova får jag göra när jag blir gammal ;). Det var jobb på Harrys fredag och lördag; eftermiddag, kväll och natt. Sen var det knappt att huvudet fick nudda kudde så var det upp igen söndag morgon för ett pass i team 4 och hemsjukvården. 

Trött var jag, snöstrom på det, trasiga vindrutetorkare och ändå var det så otroligt roligt att vara tillbaka i hemsjukvården! 

Nu har jag precis kommit hem från ytterligare ett pass på team 4 och det är underbart när man kan känna att det är roligt att gå till jobbet på morgonen. Jag har saknat det och det verkar inte bättre än att jag är behövd lite ett tag framöver, vilket jag tycker är fantastiskt! :D

Ikväll blir det julbord med Programbolaget, årets första julbord (som jag själv får äta och inte servera i alla fall;)). Så jag ser fram emot en rolig kväll med, gott sällskap och massa god mat...

               

     

     

Första snön

                    

Då var det dags, då har snön kommit till Jönköping med. När jag vaknade i morse var det som att staden hade bäddats in i ett vitt täcke. 6 december och jag kan väl ändå tycka att det är okej med lite vit snö, så länge den håller sig som snö och inte blask i alla fall...

     Däremot blir jag inte förvånad när jag hör att kolektivtrafiken än en gång "överraskats" av att det kommer snö och att det är mindre kaos i trafiken. Man kan ju undra när de ska lära sig att vi bor i Sverige och att vi faktiskt har snö delar av året?...men nej, big chock varje år! (I alla fall söder om Stockholm. Jag har från säkra källor hört att i Norrlad, där vet de hur man skottar ;) )

     När man sitter inne (understrycker inne) med en filt runt sig, lite ljus tända och tittar ut, är det ändå ganska fint, det är något visst med den första snön! 

Dock känns det fel att jag sitter här inne i soffan men en filt runt mig och kollar på bikinis.... Vintern har nu börjat på riktigt här i Sverige, men tiden tills asienavfärd börjar närma sig med stora lite läskiga steg. En och en halv månad tills vi åker till varmare breddgrader och det börjar att bli dags att kolla över sommarkläderna. Indien har i januari/februari en medeltemperatur på 25 grader, vilket troligtvis kommer att vara vårat kyligaste resemål och det låter inte helt fel i mina öron!

     Idag är det fredag, fredag vilket innebär helg för många men för mig är det nu min "jobbvecka" börjar. Min "långa" jobbvecka som består av två dagar, dock två intensiva dagar. Jag jobbar numera dubbla pass på både fredagar och lördagar. Mellan ca:16 och 23 är jag servitris, och mellan 23 och 04 är jag bartender. Jag gick mina två första pass som bartender, (eller ja, jag kan nog inte titulera mig som batrender än, så servitris i barnen) förra helgen. Så denna veckan har jag ägnat lite tid till pluggande på drinkar, spritsorter och allt som hör där till. Än så länge har mina kvällar i baren nämligen varit "learn by doing" vilket i och för sig fungerar bra för mig då jag lätt snappar upp saker genom att själv göra dem. Men det är skönt att ha lite mer kött på benen och ha lite mer koll runt omkring. Så i helgen hoppas jag kunna använda mina nya bokkunskaper tillsammans med mer "learn by doning";). 

         

....

Jag vill skriva något fint, något vackert, något värdigt, för det är vad som förtjänas.

Igår kväll fick jag äran att vara med och ta farväl. Farväl, men bara till kroppen, den synbara visionen av en rakt igenom varmhjärtad människa. Farväl, men inte för alltid, inte till själen och inte till minnet. För att det vi inte ser är ibland starkare än de som finns synligt för oss. Själen och minnet av någon man älskar kommer aldrig att lämna, utan alltid att vara med, alltid vara med i hjärtat, och i detta fallet i många varma hjärtan.

Döden är någonting som många inte vill prata om, något som många går runt som het gröt, någonting som många är rädda för. Kanske för att vi inte vet vad som händer när man dör, kanske för att man inte vet när, var eller hur som det kommer att ske. Jag tror att ovetskapen skrämmer många, vår skörhet som människor och även tanken på att man inte kommer att finnas mer. Eller tanken på att någon annan inte kommer att finnas mer.

     Jag tycker att texten i Robbie Williams låt, Come Undone är underbart klockren. Han sjunger; "I'm not scared of dying, I just don't want to" och jag tror ändå att många kan känna just så. Jag vet att jag själv känner just så. Jag är inte rädd för att dö, men jag är långt ifrån klar med mitt liv här på jorden så jag är inte redo att dö, jag vill inte dö, inte än. 

Trots att jag inte har varit inom vården alls länge har jag redan hunnit uppleva många öden, livsöden och även döda. Jag kommer för alltid komma ihåg mitt första dödsfall och känslorna som blev. Den gången var döden hemsk, orättvis och ett stort kaos. 

   Döden är inte alltid logisk eller rättvis, det är många gånger jag har tänkt; varför just hon eller varför just han. Livet är skört och det är vid de tillfällena som man själv kan känna sig väldigt tacksam för att man är frisk och för livet.

Efter mitt första, väldigt traumatiska dödsfall har jag dock insett att döden faktiskt kan vara väldigt fin och till och med vacker. En gammal människa som efter ett långt och lyckligt liv, tar sitt sista andetag lugnt och stilla, utan smärta, det kan vara oerhört vackert och värdigt. Det är svårt att beskriva med ord vad det är, självklart varierar känslorna beroende på hur och vem som dör. Men min erfarenhet är att om det är någon som är "klar" med jordlivet är det ofta vacker, värdigt, fint, självklart sorgligt men mest ett stort lugn och en lättnad. 

    Det är alltid jobbigt att se någon dö, oberoende på om det är väntat eller oväntat, vackert eller hemskt. Man blir berörd, jag blir det i alla fall, oberoende på hur många gånger man är med när någon dör berörs man. Många gånger får man bita sig själv i läppen för att försöka vara stark inför närstående och inte gråta (jag vet nämligen att när jag börjar gråta finns det ingen självklar avstängningsknapp) ,men det är klart att det känns. Jag tror att man aldrig kommer att "vänja" sig vid att se människor dö, utan jag tror istället att det är viktigt att inte göra det. Det är viktigt att känna, att få känna. När man slutar känna, om man slutar känna är det nog dags att byta jobb och ta sig en liten funderare på livet.

Döden är en av de få sakerna vi kan vara helt säkra på i livet. Vi föds och vi dör, när hur och var det vet vi inte och tur är väl kanske de. Det enda man kan hoppas på är att man kommer att få ett långt och lyckligt liv, där man själv bestämmer hur lyckliga man kommer att vara. Men döden är någonting vi inte kan styra och därför är det onödig tid att oroa sig över det. 

Lev livet, lev livet nu, du har fått ett, så ta vara på det och gör det som gör dig lycklig, förhoppningsvis när dagen D kommer känner du dig klar och redo. Klar och redo kan du då lugnt och stilla ta farväl och förhoppningsvis länge leva kvar i mångas hjärtan....